Hälsningar Från Hjärtat

18.

Någon hade nyligen varit vid grillplatsen, kolen var fortfarande varm och rester av ett korvbröd låg intill bänken som var gjord av en lång trästock.

Alva förmådde sig inte att sätta sig ner. Simon valde att också stå upp. Nu kunde precis vad som helst hända. En spänning som skrämde skiten ur henne vilade i luften.

"Är det bättre nu?" Simon bröt tystnaden och försökte få ögonkontakt med Alva utan att lyckas.

"Lite, jag har jobbat mycket så då har jag inte kunnat tänkt lika mycket på honom."

Hon och Ellinor hade till och med jobbat övertid. Varje dag hade de fikat och arbetet som Alva trodde skulle ta död på henne av tristess hade faktiskt blivit roligt tack vare Ellinor. Om chefen godkände det så tänkte hon försöka jobba extra på kvällarna under hösten.

"Det blev verkligen så konstigt", sa Simon och fingrade på läderarmbandet han fått av sin farfar innan han gick bort.

Alva visste inte vad han syftade på. Det fanns alldeles för många saker som blivit konstiga den senaste tiden.

En kvist bröts av i skogen. Både Alva och Simon försökte se vem som fanns i närheten. Det måste ha varit ett djur för någon människa syntes inte till.

"Jag vet inte hur jag ska säga det här", sa Simon med stadig röst. "Jag tänker att vi nog bara måste prata om natten efter marknaden, så kanske spänningen kring den försvinner. Först och främst vill jag be om ursäkt ifall jag gjorde något som du inte ville. Det var verkligen inte min mening." Han lät inte lika säker längre.

"Du har inte gjort mig illa", skyndade sig Alva att säga. Det gjorde ont i henne att få veta att han gått runt och trott det. "Det var exakt lika mycket mitt fel."

"Om vi nu ska säga att det var fel."

Hon såg förvånat på honom. Var det inte självklart att det var fel? Det borde han väl förstå?

"Simon, det var jättefel. Hela situationen blev fel. Vi var ledsna och tog vansinniga beslut som kunde slutat så mycket värre än vad det gjorde. Men det blev tillräckligt illa för att det inte längre ska kännas bra mellan oss."

Alva svalde hårt och vek undan blicken. Det läskigaste med att våga säga alla osagda meningar var att inte veta hur mycket det skulle förändra allt. Hela hon darrade och när hon såg upp på honom trodde hon att hon skulle drunkna i den oroliga blicken. Han sträckte ut en hand mot hennes ansikte, smekte bort ett par hårslingor som fallit fram.

"Vi kan inte fortsätta såhär", viskade hon.

Hans ögon blev blanka och långsamt slöt han ögonlocken.

"Jag vet", viskade han och tog samtidigt ett steg närmre henne.

Hon kunde känna hans doft. Visste hur hjärtat slog innanför skjortan. Strax därpå stod hon i hans famn utan att riktigt veta hur det gått till. Han strök henne över ryggen och vilade sin haka mot hennes hårbotten.

"Jag menar allvar", viskade hon mot bröstkorgen. "Vi får inte förstöra det här. Aldrig någonsin."

"Alva, det är redan förstört."

Tårar fyllde hennes ögon och hon lirkade sig ur hans armar.

"Vad menar du?"

"Jag tror att jag är kär i dig."

Simon sa det lågt men Alva hörde vartenda ord tydligt. Allt blev tyst kring henne. Fågelkvittren hördes inte och vindens sus i trädtopparna försvann. Tiden stannade.