His Beyonce ~ f.s

Kapitel 34

Regnet öser ner och ingen är så tacksam som jag över att vi kunde åka till Andreas lägenhet på södermalm, min kropp som vart nerkyld av regnet låg nu omsluten av ett varmt dun täcke i en svart skinnsoffa. På teven rullade en Disney film som jag kollade på utan att klaga. På något vis kändes det bara inte konstigt att följa med Andreas hem, på något vis kändes bara som att han är brodern jag aldrig fick, brodern man kan hångla lite med om man vill. För så var det, vi satt och små hångla då och då i pauser men ingen gick längre med det. Men nu satt vi här i soffan och kollade på Disney filmer.

"Andreas?"

"Ja gullet?" Han tittar på mig med ett svagt leende på läpparna och stryker undan en hårslinga från mitt ansikte.

"Borde jag ringa upp Felix?" Genast blir hans uttryck allvarligt och han biter sig i underläppen. Han kliar sig lite i sitt blonda hår och kollar fundersamt på mig.

"Det beror på, vill du ha tillbaka honom, ring honom. Annars kan du stanna här, jag lovar att ta hand om dig min fina" han säger det med sin mjukaste röst och leker med ett leende på sina läppar.

"Tack" mumlar jag mot hans läppar som jag lämnad en fjäderlätt kyss mot. Sedan stryker jag hans kind och reser mig upp. Jag fiskar enkelt upp mobilen ur fickan, det första som lyser upp luren är dom säkert hundratals missade samtalen. Jag börjar med att klicka igång röstbrevlådan med oändligt många meddelanden.

"Hej mitt hjärta, snälla kan vi ses och prata, jag vill förklara"

"Hej igen gumman. Jag saknar dig, kan du sms eller ringa? Jag måste få berätta vad som hände snälla"

"Det har gått 8 timmar utan dig och jag saknar dig redan"

"Varför svarar du inte Kim?"

"Kimberly du måste svara mig"

"Vi körde en beer point, om man inte lyckades med att pricka skulle man kyssa den till höger om sig, tro mig Kimberly"

"Jag kommer gå och leta efter dig nu"

"SKÄMTAR DU KIM?? HAR DU EN NY KILLE PÅ 3 FUCKING SEKUNDER"

"ÄR DET HÄR DIN TYP AV HÄMND? ELLER VAD ÄR DIN AVSIKT?"

"Förlåt Kim, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre, jag saknar dig. Jag behöver dig"

En tår börjar sakta strila ner för min kind, hans sorgsna röst som med ansträngda andetag pressar fram ord. Jag vill ringa och förlåt honom men jag är trött på att uttala samma ord om och om igen. Förlåta är något jag gör för ofta, trots att det är det han kanske förtjänar?

"Kimberly prinsessan, varför gråter du?" Det är Andreas mjuka röst, hans kropp sluter upp bakom mig och virar sina starka armar runt min kropp. När jag öppnar munnen spricker rösten innan jag hunnit form ord och det endast kommer ut i ett pip.

"F-Felix" när hans namn är uttalat förstår han genast. Han hyssjar mig och smeker mina kalla kinder.

"Ring honom då, prata med honom"

Andreas har rätt, jag borde ringa Felix. Precis som han sa gör jag. Jag knappar in telefon numret. Mitt finger skakar när det ska trycka på den gröna lilla ikonen.

Just nu måste jag bara förstå om hans misstag är värt att förlåta, om han är värd att kämpa för?

~~
Om ni var Kimberly, vad hade ni gjort?