Dantes syrra

10

LUDWIGS PERSPEKTIV:

*NÅGRA DAGAR SENARE*

Jag hade inte varit i skolan på några dar. Jag klarade inte av att träffa Isabell. Dante hade erbjudit sig att komma hit flera gånger men jag orkade inte träffa någon från den familjen nu. Jag grät hela tiden. Inte för att jag tyckte det var okej det hon gjorde utan för att vi hade gjort slut och det skulle aldrig bli vi igen. Hon hade ringt mig flera gånger men jag svarade inte. Jag orkade inte prata med henne. Men när skolan var slut  så skulle Noel komma hit. När klockan slog 15.40 lite senare efter att vi hade slutat ringde det på dörren. Noel kramade om mig och tårarna rann. Kan jag inte skärpa mig. Jag har gråtit i flera dagar tårarna måste ju vara slut svart. 

-Ludwig det är okej. 

Vi satte oss på mitt rum och snackade om allt i flera timmar. Sen behövde Noel tydligen gå. 

-Ring Isabell, hon förlät dig. Var det sista han sa inan har stängde dörren och gick.

Jag ska prata med henne. Jag måste prata med henne. Jag tog mod till mig och ringde henne.

-Hej... det lät som  hon hade gråtit.

Jag sakande henne ännu mer nu när vi pratade.

-Förlåt Ludwig...

-Kan vi ses? Typ nu?

-Absolut. hos dig?

-Ja kom hit.

-ses

Lite senare knackade det på dörren och Isabell stod där. Med ett nervöst leeende på läpparna.

-Kan  vi gå på en promenad.

-Ja såklart.

Jag tog på mig och vi gick ut. 

-Ludwig... förlåt verkligen. Det var inte meningen jag var skit ful och visste inte vad jag gjorde.

Jag nickade bara til svara.Helt plötsligt stanade hon upp.

-Snälla Ludwig. Jag saknar dig så. Kommer du någon sin kunna förlåta mig?

-Jag vet inte men jag fattar också.

Hon kollade på mig med hennes vackra ögon och jag ville bara kyssa hennes läppar. Jag tog ett steg fram mot henne och la mina händer runt hennes midja. Hon kollade på mig med en funndersam blick. Sen kysste jag henne. Jag kännde hur hon log i kyssen.

-Betyder detta att du har förlåtit mig? Frågade hon flörtigt.

-Jag kanske kan ge dig en till chans ändå.

-Jag älskar dig Ludwig. 

-Jag älskar dig mer.

Vi gick hem till mig. I trappen mötte jag Nelly som kollade på oss med en osäker minn.

-Hej på dig ockå. Sa jag och hon stannade upp.

-Är ni tillsamans igen? eller jag fattar inte.

-vad tycker du det ser ut som? 

Hon ryckte på axlaran och fortsatte ner i trappan. När vi kom upp till mitt rum kysste jag henne igen vilket som snabbt över gick till hångel. Sen låg våra kläder på golvet och vi somande sedan tilssamans.