IT'S LESS DANGEROUS

• Chapter forty •

Kelly Gale - Rachel

Jag drog ihop mina ögonbryn och tittade ner på tröjan jag tvingades ha på mig av Valerie.

"DC Dragons," läste jag. "det är ett jättfult lagnamn." Valerie skrattade högt och plattade det sista av hennes mörka hår.

"Jo, jag vet. Kom, vi borde dra nu ifall vi ska hinna få bra platser." Sa hon och drog på sig sin svarta öppna tjocktröja. Jag satte upp mitt blonda hår i en hög tofs och drog på mig ett par helvita höga Vans.

"Vilka möter vi där?" Frågade jag och ställde mig vid hissen.

"Hela gänget." Sa hon. Jag höjde på mina ögonbryn förvånat. "Vi bestämde oss för att försöka samlas igen. Det var ett tag sen."

"Till och med Sam?" Frågade jag, då Val och Sam inte hade pratat på flera dagar. Hon suckade djupt och ställde sig i hissen.

"Till och med Sam." Jag ställde mig bredvid henne och tryckte på första våningen, som var huvudentrén. "Kommer inte du frysa?" Jag ryckte lätt på axlarna.

Jag hade på mig en röd sweat-shirt där det stod DC Dragons på, som var namnet på skollaget, och deras logo, som var huvudet på en röd drake. Till det hade jag ett par svarta skinny-jeans.

"Tröjan är ganska varm. Jag klarar mig nog." Sa jag och rätade till mitt långa hår i spegeln som fanns i hissen.

"Jag ska så hitta ett haff i kväll." Suckade hon och vi gick ut ur trapphuset. Jag skrattade och satte mig i hennes bil.

"Kan behövas."

"Det borde du med." Min tur att sucka.

"Nej, Val. Att jag hånglade upp Colton på festen var tillräckligt. Vet du hur lång tid det tog att sminka över dom här sugmärkena?" Sa jag samtidigt som bilen började rulla.

"Bli tillsammans med Caden igen då." Sa hon och himlade med ögonen. Jag suckade.

"Men nej," sa jag. "jag vill inte ge mig. Speciellt inte såhär fort." Det hade bara gått elva dagar sen vi gjorde slut. Jag var svag som ville tillbaka till honom.

"Men åh, sluta. Ni båda vill det, så vad hindrar er? Det här är ingen tävling." Sa hon. Jag lutade huvudet mot bilrutan och betraktade Washington.

Jag måste verkligen samla mina tankar och få reda på vad jag verkligen vill.

-

Jag kramade Jayce hårt och satte mig sedan bredvid honom på läktaren. Jag satt emellan Sam och Jayce. Även Aubrey, Skylar och Caden var med, inklusive någon tjej jag inte hade sett innan. Hon hade svart hår, mörka ögon och tydliga svarta ögonbryn. Hennes ansikte var väldigt fint, och ett leende prydde hennes läppar.

"Det här är Rachel, min kusin. Hon typ bor hos oss i två månader framåt, för hennes föräldrar är ute och reser." Sa Jayce ointresserat och tog en klunk av sin Coca Cola Zero.

"Hej." Log hon åt mig. Jag besvarade hennes leende och ignorerade faktan att hon satt bredvid Caden.

"Hej." Sa jag lågt och tittade ut på planen.

"Hur gammal är du?" Frågade Valerie och räckte mig en Cola Zero.

"Sexton." Svarade Rachel blygt. Jack började skratta. Han stod på planen nedanför oss, och hade precis värmt upp.

"Jayce, vafan. Tog du med en minderårig?" Skrattade han högt. Jayce suckade djupt.

"Mamma tvingade mig." Mumlade han.

"Sydney är också minderårig. Och Skylar." Sa Aubrey. "Så shut up, Jack.

"Men dom är.. Whatevs. Aja, matchen börjar nu. Önska mig lycka till." Sa Jack och vinkade åt oss, innan han sprang ut på plan.

"Här, för att matcha." Skrattade Jayce och drog på en röd keps över mitt huvud. Jag skrattade och fixade till min tofs.

"Go Dragons."

-

"Såg ni eller?" Skrek Jack högt med ett stort leende på läpparna när han sprang mot oss. Matchen tog precis slut, och DC Dragons vann med 4-3. "Jag gjorde sista målet!" Jag skrattade högt och gick nerför läktarn för att gå fram till honom på planen. Det var mörkt ute, och via strålkastare lyste planen upp.

"Du var bäst, Jacky." Log jag. Han sprang mot mig och bar upp mig i hans famn, innan han snurrade runt mig. Jag skrattade högt.

"Jag är anledningen till att vi är i fucking finalen!" Skrek han och släppte ner mig.

"You go, Dragon." Skrattade Jayce som ställde sig bredvid mig.

"Ni måste komma och titta på finalen. Jag förväntar mig att ni alla ska ha tröjor där det står I Love Jack på." Sa han och kramade om Caden hårt.

"Du krossade dom." Skrattade Caden och rufsade till Jack's hår.

"Jag vet." Flinade han. "Kom igen, nu blir det pizza!" Skrek han och hoppade upp på Sam's rygg. Sam log svagt. Han hade varit nere hela kvällen, vilket antagligen berodde på han och Valerie's situation.

Jag sprang upp på läktaren för att hämta Dylan's iPhone som jag hade fått låna, och vände mig sedan om för att gå ner.

Gänget, inklusive Rachel var på väg till parkeringen, förutom Caden som stod framför mig på planen. Jag svalde hårt och gick nerför trapporna, innan jag gick fram till honom. Han drog sin hand igenom sitt bruna hår och tog ett steg närmare mig. Det enda som hördes bakom oss var Jack's lags jubel från att dom var i final. Jag kände att nu var en bra tajming att säga det jag behövde säga. Sen, får jag se vart det leder.

"Jag är ledsen över att Dylan slog dig." Sa jag lågt. Ett leende spred sig på hans läppar, något som orsakade fjärilar i min mage.

"Jag förtjänade det." Sa han. Jag skrattade tyst och kollade upp på honom.

"Kanske lite." Han skrattade.

"Förlåt för att jag gjorde slut med dig via meddelande. Jag var extremt packad och visste inte vad jag gjorde. Jag ville aldrig göra slut med dig, Sydney, vi hade det bara jobbigt och jag antar att en massa tankar rusade, och det var den enda lösningen just då." Förklarade han. Det kändes som att tiden stannade för några sekunder, och jag slutade andas.

Oh my god. Han skulle ha sagt det här lite tidigare. Typ.

"Wow." Mumlade jag lågt. Jag ville skrika, skratta, gråta och le. Samtidigt.

"Sydney," sa han tyst, och jag tittade in i hans isblåa ögon. "vill du försöka igen? Jag vill. Och jag är redo att ge allt, och göra allt för att få oss att fungera."

Jag kände hur tårarna smög sig fram, vilket jag snabbt blinkade bort. Hans ord berörde mig verkligen, och tog på mig hårt.

Men jag glömde faktan att jag var krossad. Så krossad, fortfarande.

"Jag vill också försöka. Tro mig, det vill jag." Sa jag, och en lättnad syntes i hans ögon. "Men just nu, är inte en bra tid. Jag är inte redo än." Avslutade jag tyst.

Caden suckade lågt och visade inget annat än sorg.

"Jag önskade att jag inte förstod, men det gör jag." Viskade han och drog in mig i en varm kram. Denna gången kunde jag inte hindra tårarna som rann nerför mina kinder och landade på hans mörkblåa jacka. Jag snyftade till. "Gråt inte, Sydney. Snälla. Jag hatar att se dig gråta." Mumlade han och tryckte mig hårdare. Hans händer var placerade lågt ner på min rygg, något som fick mig att känna någon konstig känsla.

"Vänner?" Sa jag frågandes utan att dra ur kramen. Han suckade tungt och drog sina händer upp och ner, för att hålla mig varm.

"Vänner." Sa han lågt.

"Jag älskar dig."

"Jag älskar dig med."