HUS(O)DJURET

8 0 0
                                    


Del 1

Avgrundsdjupa svarta hål. Som blanka pepparkorn. De rörde sig, följde hennes rörelser. Hon rös. Det kittlade i korsryggen av obehag. Varför hade hon gått med på att passa odjuret? Hon lyfte på burens lock. Besten ställde sig genast på bakbenen, beniga tår greppade om underlaget när den steppade fram och tillbaks. En snabb ivrig dans. Hon ryckte genast tillbaks sin hand, locket föll och landade på sned på burens tak. Den gråbruna magra kroppen fortsatte sin makabra dans. Sträckte sina små händer mot henne. Bjöd upp.

Jenny slöt ögonen och vände bort huvudet. Måste klara detta. Hon pratade lugnande med sig själv. Bara i med maten snabbt och på med locket. Det skulle hon klara. Hon tog ett djupt andetag och öppnade ögonen, redo att mata råttan.

Tomt. Buren var tom.

Jenny flög upp från golvet, snurrade runt medan ögonen sökte i rummet. Hon ville skrika. Råttan var borta. Hon hade bara tagit ögonen från djuret i en kort stund och på något sätt hade den tagit sig ut. Hur? Hon fortsatte att snurra runt i rummet. Tänk om den låg och lurade på henne? Hon skrek till. Hoppade upp i soffan. Sparkade ursinnigt på soffkuddarna. Råtthelvetet var borta, han var lös i hennes lägenhet. Paniken slöt sig om henne, knep åt om hennes hals, brände hål i mellangärdet, tryckte in hennes revben så att hon inte fick syre. Hon hyperventilerade. Framåt med huvudet. Hon höll händerna för munnen, försökte andas. Bara andas.

Sakta fick hon tillbaks kontrollen. Hon satt kvar på soffkanten med huvudet hängande mellan knäna. Det långa håret släpade i golvet. Hon ville stanna här. Sitta här upp och ner och låta livet passera. Men det var ett odjur på flykt i hennes hem. Hon fick inte slappna av.

Hon sökte överallt. Ingenstans fanns han. Hon lyste med ficklampan under badkaret, under garderoben, bakom hyllor. Han måste ha hittat en väg ut ur lägenheten. Sett sin chans och tagit den, sökt friheten.

Vad skulle hon säga till ägaren? Vem slarvade bort ett husdjur som man lovat passa, ett husdjur som dessutom bodde i en bur? Hon gjorde tydligen det.

Tröttheten slog omkull henne. Hon slängde av sig alla kläderna och klev in i duschen. Lät heta hårda strålar dra med sig resterna av ångesten ner i avloppet. Hon var lugnare nu. Det fick lösa sig.

Naken sjönk hon ner i soffan. Drog filten tätt om sig. Sjönk med varje andetag, djupare och djupare in i sömnens trygga famn.

​Råttan iakttog henne från sin plats uppe på gardinstången. Han hade följt hennes jakt, hånlett åt hennes dumhet. Dumma människa. Varför skulle han gömma sig bakom saker när han kunde sitta högt upp och njuta av utsikten?

Människan vilade nu, låg hopkrupen under en filt. Nästan hela hon var borta, bara den lurviga pälsen på hennes huvud stack upp. Det såg så mjukt och lockande ut. Smidigt hoppade råttan ner i soffan. Han kröp närmare människan, sniffade på henne. Hon var varm. Han kröp in i hennes hår, drog det mjuka tätt runt kroppen. Krafsade lätt i de långa stråna. Byggde ett trassligt härligt bo. Han la sig tillrätta, makade sig nära människan. Snart sov han djupt.

Skriket väckte henne och det tog ett par sekunder för henne att inse att det hysteriska ljudet kom från henne själv. Hon satte sig upp i soffan, borstade bort osynliga insekter från vaderna. Myrkryp i benen. Hon hade haft det i flera år, det blev alltid värre när hon var stressad. I drömmen blev myrkrypet till små, små skalbaggar som ilade upp och ner för hennes vader. Hon försökte lugna ner sig. Så kom hon att tänka på råttan och snabbt drog hon upp benen under sig. Hon sträckte ut handen och tände lampan i fönstret. En blick på klockan. Snart morgon, det var inte lönt att gå och lägga sig i sängen, inte ens lönt att fortsätta slumra i soffan. Benen darrade lätt när hon gick barfota ut i badrummet. Hon såg sig om hela tiden. Var fanns råttan? Hade den verkligen lyckats ta sig ut ur lägenheten? Tänk om den satt på golvet någonstans. Hon rös. Hon skulle dö om den kom springande över golvet. Det här gick inte. Hon skulle behöva sätta en fälla. Om den fanns kvar fick den dö. Så var det bara. Nöjd med sitt beslut sjönk hon ner på toaletten. Hon kissade och blundade. Kliade sig frånvarande i håret som på ett oförklarligt sätt trasslat ihop sig i en stor knut under natten. Irriterat konstaterade hon att hon skulle behöva tvätta och reda ut håret innan hon kunde gå till jobbet. Hon skulle bli sen.

​Doften av hennes hår satt kvar i nosen och i hans päls. Han slickade sig ivrigt, njöt av de nya dofterna och smaken av henne. Han hade sovit så gott. Trygg och varm i sitt bo, vaggad till sömns av hennes andetag. När hon hade satt sig upp så hade han yrvaket kastat sig bakåt, tagit skydd bakom lampan i fönstret. Hon hade nästan rört honom där han suttit, tryckt tätt intill lampskärmen. Han sniffade i luften. Människan hade försvunnit långt bort, han hörde hennes ljud men såg inte henne. Han längtade efter henne. Aldrig mer skulle han bo i buren. Aldrig mer. Han morrade för sig själv, visade tänderna, gula och vassa. Om någon försökte stoppa in honom i buren igen då skulle han bita och aldrig släppa. Han fortsatte att putsa sin päls, det var viktigt att vara ren. Och nu ville han vara fin, extra fin för sin nya människa...

Fortsättning följer...

Du har nått slutet av publicerade delar.

⏰ Senast uppdaterad: Oct 07, 2016 ⏰

Lägg till den här berättelsen i ditt bibliotek för att få aviseringar om nya delar!

Hus(o)djuretDär berättelser lever. Upptäck nu