// Snälla bli min \\ Noel Flike // ✓ (1)

24 - Vad gör vi ikväll

"Vad gör vi ikväll när de andra sover?
Jag gick upp vid två men
Blir aldrig trött före fem
Vad gör vi ikväll när de andra sover?
Jag gick upp vid två men
Blir aldrig trött före fem
Vad gör vi ikväll?"

Lördag
28/9 - 17
Klockan 12:37
Noels perspektiv.
_____________________________________

"Vad gör vi ikväll?" Var frågan Lovisa hade frågat mig hela dagen. Jag hade bara ryckt på axlarna, det hela var lite irriterande.

"Vi kan va hemma hos mig?" Sa hon nu.
"Går säkert." Sa jag och höll hennes hand då vi var på väg till ett möte. Vem har ens ett möte på en lördag?!
"Medans du är på ditt möte kan jag handla något att äta." Sa Lovisa, hon kollade upp på mig nervöst. Det var den Lovisa igen. Kanske denna sidan av henne som ångrade något som hänt igår? Visst vi hade hånglat, på dansgolvet, framför mina vänner, utan någon anledning.
"Ja gärna för mig. Tror det ska gå ganska snabbt." Sa jag, "Vi kan mötas upp hemma hos dig?"
"Låter som en bra idé." Sa hon och kollade lite generat ner på sina skor. "Du har ingen emot tacos typ? Har hört jag är ganska bra på det."
"Du får gärna göra det baby." Det sista var inte meningen att komma ut. Alls. Nu var hon säkert fett generad över det.
"Baby var nytt." Sa hon och log, förvånadsvärt att hon log över det.
"Gillaru' det?" Frågar jag, hon nickar sakta.
"Om det rullar på tungan så visst." Sa hon. Där kom det, vanliga Lovisa Engdal var tillbaka.

Vi skildes åt vid Slussen, hon tog bussen ut till sitt och jag skulle stå kvar en stund till för att vänta in min buss. En snabb kram och en kyss på kinden och hon var iväg.

"Du har en väldigt vacker flicka, pojk." Hördes en gammal röst bakom mig. Jag vände mig om och bakom stod en tant, eller man kanske säger äldre dam, med rullator som kanske var runt 70-80 år? Hon hade ganska krökt rygg och var oerhört liten. Gammal och skruttig typ.
"Ja hon är fin.." sa jag.
"Bara fin?" Sa tanten eller damen. Vad du nu än vill kalla henne.
"Nej, hon är en ögonsten." Hur mitt uttryck lät så opersonligt, som det var, så är det ändå en sanning. För Lovisa är en riktig ögonsten.
"Ni två kommer gå långt i livet." Sa damen.
"Säkert så." Sa jag och såg hur en buss kom in och den äldre damen var iväg.

Konstig konversation när jag väl tänker på det, men tanten var väl virrig. Fast ändå det sista hon sa var lite konstigt att tänka på. Tanken på att vi skulle vara med varandra tills vi blir gamla och gråa är nästan lite. Overkligt? Men liksom det skulle ju kunna gå. Vi har inte haft några bråk, mer än det om hon verkligen älskade mig den dagen. Plus att vi båda har ett helt liv att leva kvar. Detta är ju fortfarande bara början på en kärleksrelation och våra liv. Ett nytt kapitel kanske man kan beskriva det som. Det kändes som vi hade känt varandra i flera månader men i själva verket var att vi hade träffats för bara några veckor sedan. Jag hade inte ens varit rädd för att vi gick för stora steg fram? Hon hade varit väldigt försiktig. Lovisa ville kanske inte riktigt släppa in en ny människa i sitt liv men istället fick hon en pojkvän. Hon hade ju ändå precis gjort slut med den där Josef då vi träffades. Egentligen, för att inte verka skadeglad nu, var det ju bra att de gjort slut. Annars skulle jag aldrig träffat än oerhört fin person som betyder så otroligt mycket för mig.

Jag väcktes av mina tankar av att min buss stod framför mig och skulle snart avgå. Jag sprang upp mot den och tog fram mitt busskort. Det nästan oanvända busskortet.

Bussen var ganska folktom, ovanligt men oerhört skönt. En fönsterplats satt verkligen fint nu, så jag kunde drömma mig bort in i drömmarnas trädgård.

19:59
____________________________

Med små lätta hack hackade jag löken. Det brände i ögonen av det men inga tårar kom. Lovisa stod med köttfärsen och fixade med den då "det var det ända hon var bra på," enligt sig själv.

Den låga musiken som spelades från Lovisas högtalare var lugn och melodisk. Kärlekslåtar eller vad som, den tjejen hade bra musiksmak.
"Smart att ta löken sist." Sa Lovisa, jag vände huvudet åt henne och blinkade.
"Det är det jag står för. Löken är alltid sist." Sa jag. Den var fint hackad (tyckte jag) så det var lika bra att lägga i det bland de andra grönsakerna.
"En konstig sak hände idag innan jag skulle hoppa på bussen.." Började jag medans den finhackade löken lades i tallriken med de andra grönsakerna.
"Mhm?" Hördes det från Lovisa
"En äldre dam kom fram till mig och sa att jag har en vacker flickvän." Fortsatte jag och vände mig mot henne medans jag lutade mig mot köksbänken.
"Jaha." Sa hon. Hon kollade försiktigt in i mina ögon och gav mig ett svagt men vackert leende.
"Sen bara sa hon att vi skulle gå långt i livet, tillsammans." Lovisas reaktion på det var lite nervös. Vilket var det jag väntat mig.

"Tror du att vi kommer det?" Frågade hon efter en stunds tystnad.
"Att vara med varandra inprincip hela livet?" Sa jag, hon nickade svagt medans hon hade blicken i stekpannan. "Ja. Det känns som det nu."
"Jag är dålig på förhållanden." Sa hon lågt. "Förutom mitt senaste då."
"Fast vi kan vara bra. För varandra liksom." Sa jag och satte de två sopptallrikarna fyllda med grönsaker på köksön.
"Jag hoppas det." Mumlade hon.
Med små nätta steg ställde jag mig bakom henne.
"Vi ska vara bra för varandra." Viskade jag i hennes öra. Med armarna runt hennes midja och huvudet på hennes axel placerade jag en lätt kyss på hennes hals.
"Sålänge vi tycker att vi gillar varandra." Sa Lovisa, "och jag älskar dig."
"Och jag dig." Det var allt jag kunde säga. Min tjej hade sagt att hon älskade mig.

Pirret som uppstod i magen när hon log, sa att hon älskade mig och när våra läppar möts var det jag inte haft på flera år kändes det som. Hon var verkligen en på miljonen.

Med en halvtimme av goda skratt över någon video och våran (oerhört goda) tacos hade vi slått oss ner framför TVn i Lovisas rum. En ganska slapp film spelades, handlingen var lite oklar men det var väl det som gjorde det mysigt att kolla på den. Lovisa hade huvudet på mitt bröst och gjorde små figurer på min mage.

"Noel?" Sa hon och vände ansiktet mot mig.

"Mmm?"

"Tror du att vi någonsin kommer.. typ.. gifta oss?" Hennes röst var blyg, nervös men ändå hennes röst?

"Jag vet inte. Vi har typ bara börjat vara mer än vänner om man säger så." Sa jag och strök undan en bit av hennes hår som kommit ivägen.
"Det känns som vi känt varandra i flera månader. Det känns skumt." Mumlade hon. "På ett bra sätt."
"Ja. Funderade på detta idag." Sa jag och la ena handen på hennes mage. Hon drog in den som på reflex. Varför? Var det ett kroppskomplex? Eller kanske blev hon lite förvånad över att min hand kom där. Jag tog snabbt bort det och gav henne osäker blick. Hon kollade upp på mig igen och tog min hand, la den på hennes mage igen och lät mig göra figurer på den också.

"Jag hoppas att det blir vi en bra tid framåt iallafall." Sa hon och återgick till att kolla på filmen, "helst i flera hundra år fram."

Jag log åt hennes uttryck. Hon var som ett barn med drömmar om ett stort slott. Att en dag hitta en prins som kunde hjälpa henne att göra det helt.

Kanske jag var den prinsen?

________________________

Vill säga tack till er som läser denna bok. Blir glad när jag läser kommentarerna, även fast jag ibland inte är bäst på att svara på dem haha.
♡
Rösta gärna.
Kritik får mer än gärna lämnas då jag vill veta vad ni tycker och vad som kan göras bättre.
Hoppas ni har en fin midsommar.
//Noelflikes