over again ➳ noel flike

12

Johannas perspektiv

När jag slår upp mina ögon dagen efter ligger jag i Noels famn. Hans armar håller pm mig hårt och kärleksfullt. Tankarna på igårkväll får mig att börja rodna en smula. Att vi skulle ligga var ju verkligen inte något jag trodde skulle ske.

Men jag ska vara ärlig, det kändes bra och det kändes så rätt.

Han sover fortfarande. Hans andetag är djupa och då och då hörs dova snarkningar från hans håll. Jag ler lite för mig själv. Han är så söt där han sover.

Från ingenstans kommer jag plötsligt på att det är vardag idag. Vilket innebär att jag borde gå i skolan. Vilket innebär att jag inte borde ligga här hos Noel i hans säng just nu.

Jag vrider på mig för att se vad klockan är. 9.30 visar min mobil. Mina ögon spärras upp till storleken av två golfbollar och jag försöker vrida mig loss från Noels famn. Dessvärre går det inte så bra. Han håller om mig med ett hårt grepp.

"Noel, jag måste till skolan" säger jag och fortsätter försöka ta mig loss. Men det går inte nu heller. "Kan du inte skippa det idag?" frågar han sömnigt, fortfarande med stängda ögon.

"Men ja-"

"Inga men. Du är alltid så himla duktig i skolan och har noll timmar frånvaro, någon gång måste ju vara den första" säger han och drar mig närmre hans kropp. "Jag vet inte.." säger jag tveksamt.

"Men jag vet" säger han bestämt och tittar på mig med ett leende på sina läppar. Jag ler tillbaka. "Okejdå" säger jag tillslut och trycker mig närmre hans varma kropp.

"Men kan vi inte dra hem till mig då? Har lite saker jag måste fixa hemma" säger jag och sätter mig sedan upp i sången. Han tittar mot mig och gäspar stort. "Jo det kan vi väl".

"Jag vill bara sova lite till" lägger han sedan till och stänger igen ögonlocken igen. Jag ger ifrån mig en uppgiven suck innan även jag sluter mina ögon igen. Det finns ju inget annat jag kan göra.

***

"Du är så fin" säger han och jag lägger ner min macka på tallriken.

Vi sitter nu vid köksbordet hemma hos mig och käkar mackor. Ingen av oss är jättehungriga så vi bestämde oss därför endast för att ta vars en macka.

"Ska du säga" säger jag och ler mot honom. Han ler tillbaka, brett.

"Jag vet att du förmodligen inte kan tänka dig detta men kan vi inte försöka ig-" börjar han men blir avbruten av att min ytterdörr öppnas och stängs. Till en början känner jag en liten känsla av panik. Jag låste dörren innan när vi kom hit, hur kan då någon ha öppnat den?

"Johanna?"

Det är Sandras röst som hörs. Men med tanke på fotstegen förstår jag att hon inte är ensam. Plötsligt kommer Tuva, Sandra och Caroline in till köket. Först tittar alla tre oroligt mot mig men när de förstår att jag inte är ensam tittar de chockat mot Noel.

"Ehm, hej?" säger jag förvånat och tittar mot dem.

"Vart har du varit? Varför kom du inte till skolan idag? Och varför har dy inte svarat?" frågar Tuva oroligt.

Juste. Jag har sett att de har messat mig men har totalt glömt bort att svara dem. Ajdå. My bad.

"Jag sov över hos Noel och glömde helt bort..skolan...ja" säger jag och ler nervöst mot dem.

"Juste, Noel detta är Tuva, Sandra & Caroline" säger jag och pekar på var och en av tjejerna. "Tjejer, dethär är Noel".

"Jo tack vi vet" säger Carro och skrattar till. Noel tittar frågande på mig och jag rycker på axlarna.

"Jaha okej, men va bra att du mår bra, vi blev oroliga där för ett tag" säger Sandra och ler lite mot mig. Jag ler tillbaka.

"Ja men dåså, då var det inte mer, vi ska lämna er två själva så ni kan fortsätta..men vad ni gjorde" säger Tuva stelt och de börjar dra sig bort från oss och sen hör jag hur dörren stängs igen och låset klickar till.

Jag lär ha mycket att förklara för dem sen. Jag tittar över mot Noel vid andra sidan bordet och sedan brister vi två ut i skratt. Egentligen vet jag inte varför du skrattar. Kanske för att hela situationen bara blev så stel eller för att allt känns så bra igen. Jag vet faktiskt inte. Det får tiden utvisa.

//
Hejjj äntligen ett nytt kap!! Hoppas ni tyckte om det ❤️