När inte ett enda modershjärta slår för dig.

Ett ljus i mörkret - Del 5

Under högskoletiden började jag skriva med en kille på internet. Jag blev snabbt förälskad och kände äntligen ett hopp om en ljusare framtid. All min tid lades på honom och det var den enda saken i mitt liv just då som jag endast kände glädje av. Samtidigt kände jag mig lite rädd då jag tyckte att jag inte skulle duga för honom. Hur skulle någon kunna älska en sådan som jag? Någon som var så värdelös, korkad och som hade så mycket problem. Jag var livrädd över att förlora honom. Mitt enda hopp för att nå lycka igen. Ännu idag, nästan 9 år senare, är han min.

I tonåren var jag väldigt mager. Hemma hos mamma åt vi inte tillräckligt på grund av hennes tankar kring mat och hos pappa ville jag inte umgås med de andra och därför gick jag inte ens ner och åt med dem om jag inte kände mig allt för hungrig. Istället smög jag ner på nätterna och fixade en smörgås eller liknande för att kunna ta med upp på mitt rum. I jämförelse med mamma hade jag inga som helst tankar kring mat eller min kropp. Just då insåg jag faktiskt aldrig hur liten jag var. Jag förblev helt enkelt underviktig på grund av att jag inte trivdes någonstans, att jag aldrig kände mig hemma eller trygg.

En kväll då jag, pappa och hans tjej satt i vardagsrummet och lyssnade på musik hade hans tjej druckit som vanligt. Hon började påpeka hur smal jag var och att jag åt alldeles för lite. Sedan sa hon att jag måste ha anorexia. Jag blev rasande och sa till henne att jag inte alls hade anorexia och att hon borde hålla tyst när hon inte vet anledningen. Då blev hon rasande tillbaka, stirrade på mig där jag stod. Av rädsla sprang jag ut från rummet, upp för trappan och in på mitt rum. Då jag inte kunde låsa dörren kröp jag in under mitt skrivbord och gömde mig allra längst in och var helt tyst. Hon kom ilsket in i rummet, klampade runt och tittade omkring sig. Sedan gick hon ut och nerför trapporna igen. Jag hörde henne säga till pappa att jag hade rymt och att de skulle gå och leta efter mig. Pappa sa lugnt att de inte behövde det utan skulle lämna mig ifred och vänta ut det. Hopkrupen satt jag där under mitt skrivbord med gråten i halsen. Jag fipplade upp mobilen och skrev om vad som hänt till min kille som försökte trösta mig. Gråtandes satt jag där under i nästan 2 timmar innan jag vågade kravla mig ut och igen för att lägga mig i sängen...