Forever with a badboy?

Del 41

- Jack Pov -

Fan vad besviken jag är på mig själv! Jag är så arg och ledsen att jag bara går rakt förbi Emilia. Jag hör att Fredrik säger något till henne och springer sedan efter mig. Jag har då hunnit gå fram till omklädningsrummet och går in. Som tur är finns ingen där just nu så jag lägger mig på rygg rakt över en bänk och suckar.
"Hörru Jack, jag fattar att du är arg men snälla lugna dig lite" säger Fredrik till mig.
"Emilia blev ju nästan rädd för dig" säger han. Jag suckar och ligger kvar på bänken.
"Snälla var inte så sur. Det är bara att träna hårdare inför nästa år" försöker han med. Jag vet det men jag är ändå besviken. Jag menar jag har vunnit över den där killen några gånger förut så jag förstår inte hur han plötsligt var så ducktig och speciellt stark. Han måste ha gymmet mycket i sommar.
"Mmm, sorry. Jag ville bara verkligen vinna precis som du" svarar jag och reser mig upp.
"Det är lugnt, jag är stolt över dina insatser" säger han och klappar mig på ryggen. Jag nickar och vi börjar byta om för att ducha.

Det går ganska snabbt och tio minuter senare är vi ute ur omklädningsrummet. Där står Emilia och väntar på oss.
"Eh, jag hoppas det var okej att jag åker hem med er också för de andra har redan lämnat egenansvar med bussen" säger och ser ner marken. Jag nickar sommarvarmt och hon blir lite gladare.
"Jag vill att ni ska veta att jag tycker båda gjorde väldigt bra ifrån sig idag" säger hon och vi tackar och hoppar in i bilen.

Väl tillbaka igen går vi direkt in i matsalen då det redan är så sent. Det är många som går fram och gratulerar oss båda och vi tackar. Jenny ger oss vars en bukett med blommor och får alla i matsalen att applådera för oss. Jag blir lite gladare av det, men någon stans i bakhuvudet har jag inte kommit över min andra plats än. Jag menar jag kunde vinna förra året som en badboy, jag festade ju tillochmed några dagar innan och höll på med en massa skit medans detta året när jag slutat med nästan allt sådant och så vinner jag inte. Betyder det att jag borde bli som förut igen? Jag menar åtminstone min karriär gick bättre.

Jag och Fredrik sätter oss ner mitt emot varandra vid en ledig ende på ett bord. Jag suckar och börjar pilla lite i maten. Tänk att det dröjer ett helt år innan nästa SM vilket betyder att jag måste ha ryckte som killen som bara kom på andra plats. Jag ångrar så mycket att jag inte gjorde bättre ifrån mig nu i efterhand. Jag antar att jag tog ut min seger lite i förskott just för att jag är så van vid att vinna. Jag tror helt ärligt att jag vunnit 90% av alla tävlingar jag varit med i genom alla år, vilket jag skulle säga är bra.
"Var det inte gott eller?" Frågar Fredrik plötsligt och jag rycker till.
"Ehm, jo jag är bara inte så hungrig som jag trodde" säger jag och suckar.
"Äch, jag vet att du ljuger. Du är alltid vrålhungrig efter en boxningstävling" säger han och ler.
"Dessutom kan du ju äta som du vill igen" lägger han till. Jag nickar och tar en tugga till.
"Ey, grattis Jack" säger Oscar glatt och kommer fram till mig och vi tar i hand.
"Tack" svarar jag och försöker få till ett leende.
"Är du inte glad eller?" Frågar han mig. Jag suckar.
"Jo självklart, men andra bäst är int kul. Jag menar jag vill vara bättre än alla! Inte bara alla utom en" svarar jag.
"Aaa, jag fattar. Men du var grym idag bara så att du vet" säger han innan han går vidare ur matsalen.

"Jag tror också jag går tillbaka nu säger jag och reser mig upp" Fredrik ser förvånat och fundersamt på mig men jag ignorerar det. Jag slänger maten på tallriken och lämnar matsalen. Jag går grusvägen upp till våra stugor och in bakom dem. Jag tar fram en cigg ur min ficka, tänder den och röker en stund. Det känns lite bättre nu om jag ska vara ärlig. Jag vet att rökning inte är så där bra, men jag gör det bara på fester eller när jag får mycket ångest, vilket för det mesta är kopplat till tävlingar eller pappa. Så det är inte direkt första gången något liknande hänt på en tävling och det slutat med att jag gjort så här. Att få vara ensam och röka får mig på något sätt lugnare och mer tillfredsställd. Eftersom det gör mig lugnare brukar jag också få tid att tänka på det som stör mig.

Jag står där bakom en stund för mig själv och hör när några från tredje året kommer tillbaka från matsalen. Jag suckar och börjar på en andra. Jag känner mig bara tom ikväll. Helt ärligt trodde jag att jag skulle bli lycklig efter tävlingen och av med all min nervositet men den har bara ersatts med ångest.
"Jack" säger en röst från ingenstans och suckar. Jag ser dit rösten kom ifrån och får syn på Fredrik. Fuck. Jag ville inte att han skulle komma på mig med detta. Jag suckar och kasar ner längs husväggen medans jag slänger ifrån mig den halvrökta cigaretten. Till slut träffar min rumpa marken och jag suckar medans jag ser tomt ut rakt fram. Fredrik kommer fram till mig och sätter sig ner bredvid mig.
"Hur visste du att det var jag som var här?" frågar jag tyst utan att se på honom.
"Kände det på mig" svarar han. Jag nickar långsamt.
"Gör bara inget dumt nu eller som du kommer ångra. Tro mig, du kommer inte känna så här för alltid" säger han och lägger en hand på mitt ben. Med det menar han att inte skada mig själv, vilket har hänt när jag blivit arg förut. Jag har stukat handleden någon gång när jag slog den i en vägg och en annan gång drack jag mig så full att jag svimmade och spydde och kunde då kvävt mig själv.
"Jag vet. Jag vill bara sitta här ett tag till och tänka" svarar jag. Han nickar och tar ett andetag.
"Tänk bara inte för mycket eller för länge" säger han och reser sig upp. Han förstod nog att jag ville vara ensam.

När han har gått suckar jag högt och tar upp en sten och kastar iväg så långt jag bara kan. Jag förlorade typ 2500 på att inte vinna denna tävlingen. Jag vet att det kanske inte låter så där jätte mycket men man kan bara vinna småsummor på boxning i min ålder. Vad ska jag göra om min karriär bara går neråt? Då har jag inget att leva för. Jag måste tjäna pengar på något sätt redan som ung nu när jag är bra. Det är därför det stör mig att han vann 5000 och jag bara hälften. Jag behöver pengarna till att flytta ut från pappa. Om jag inte vinner några stora tävlingar när jag blir äldre har jag inget att leva för. Jag har inte ens en pappa som supportar det bra jag gör och min mamma vet jag inte ens vad som hänt med. Jag suckar igen. Det är sådant här som jag lätt börjar tänka på när jag inte vinner en tävling. Men jag kan inte hjälpa det. Jag måste börja tänka på min framtid om jag inte vill bli som pappa.