Jord ängel folket

Vart ska jag börja? Jag heter Lisette är 20 år gammal och min version av livet är lite rubbad. Man föds man lever ett liv på jorden och hoppas på någon sorts framgång. Sedan är det slut! Eller är det verkligen slut? Det här är min historia om hur jag upptäckte vem jag var.

Kapitel 1

Skynda dig James vi måste åka. Skrek Jane ifrån köket. Medans hon stötte sig mot köksstolen och stirrade med förskräckta ögon på en den stora pölen som låg på golvet. Vattnet ha gått vi måste in nu. Skynda dig James! James kom inrusade i köket och såg vad som va påväg att hända. Barnet va inte beräknad ens nu och snön yrde utanför deras hus och chansen va liten att dom skulle komma till Sjukhuset i tid. James tittade på Jane med förfärad min, Men försökte behålla lugnet fast han visste att det bara va en tidsfråga innan det som inte fick hända skulle hända. Kom Jane sa James.Fort vi måste till bilen nu. Ute blåste det för fullt i och sikten va minimal.En klass tre varning hade kallats ut och folk hade beordrats att stanna hemma. Jane satt sig i bilen och bröt ihop av rädsla.Det här kommer inte att gå,Det här kommer inte att gå sa hon högt i sina tankar.Medans James satt fram och försökte bibehålla ett någorlunda lugn. James blickade upp mot backspegeln och såg sig besvärade fru och sa.Det kommer gå.Vi ska dit även om jag måste bära dig genom skogen så ska vi dit.Du kan lita på mig Jane. Resan till sjukhuset var tuff,Snön hade drivit på sina flesta ställen och sikten.Den ska vi inte ens tala om. Plötsligt blir sikten så dålig att James tappar kontrollen.Han vet inte vart dom är.Sedan hörs det en smäll och allt står still. Fan skrek James.De få inte vara sant inte nu.Det få bara inte hända. Jane hade somnat i baksätet och reagerade inte av hans illvrål.James började känna efter vart telefon var och tog upp den,Han slog sedan 112.Snälla säg att vi ha mottagning.Jag har inte tid för något mer tänkte James för sig själv Medans han höll telefon mot örat med sina darriga händer. Hallå du har kommit till larm centralen vad kan jag stå till tjänst med hördes en röst från andra sidan luren.Hej hallå svarade James med andan i halsen.Det är så att jag har en fru som är gravid och vattnet ha gått och nu ha vi kört fast och vi har ingen aning vart vi är någonstans.Snälla hjälp oss jag vet inte vad jag ska göra annars.Min fru har väldigt ont och jag lovade henne att jag skulle ta henne till sjukhuset vad som än händer. Jag förstår svarade kvinnan med lugn röst på andra sidan luren.Vi skickar en helikopter.Men ha varningslampor och allt som lyser starkt igång.Det kan va svårt för dom som flyger att se er annars.Okej svarade James och kände plötsligt en gnutta hopp inom sig.Han vände sig om och tog tag i Janes hand.Älsklig det kommer att gå bra.Vi kommer få hjälp.Dom är påväg med helikopter allt kommer ordna sig. Dörrarna till korridoren slogs upp,Ur vägen skrek en sköterska i korridoren.Gravid kvinna kommer.Folket såg förskräckta ut och tryckte sig mot väggarna.Medans båren susade fram genom den långa korridoren. James tittade på sin fru Medans han fokuserade på att inte springa på någon i den långa korridoren.Det kommer bli bra sa han.Vi kommer få se våran dotter. Väl inne i förlossningsrummet började värkarna komma.Aj skrek Jane och svetten rann.Det går inte.Sluta svarade James och tog tag i James hand och kramade om den hårt Medans han försökte behålla lugnet i rummet som började eskalera.Du klarar det här.Bara några kryssningar till så är hon här. Jane kämpade i flera timmar och tillslut va hon här.Våran älskade dotter Lisette. Fort skrek sköterskan Amy till sin kollega Lisa Medans hon tog barnet i sin famn som skrek för fullt. Vi måste fixa mer blod.Hon har en kraftig blödning och kommer inte klara sig om vi inte fixar mer blod nu. Lisa kollade på den omtumlade Jane och förstod att det va en tidsfråga innan det som inte fick hända skulle hända.Hon sprang allt vad hennes ben orkade genom den långa korridoren.Korridoren som inte verkade ha något slut. Tillslut kom hon till Doktor Davids kontor.Hon tog tag i handtaget och slet upp dörren i farten.Medans hon försökte få fram ett ord.David hoppade till ur stolen och såg förskräckt ut och vad ska det här kallad frågade han Lisa argt. Lisa andades tyngt och fick fram.Vi måste ha blod.Mycket blod nu.Vi har en passient som har förlöst ett barn och hon förlorar blod.Vi måste ha blod nu.Annars klarar hon sig inte.Utbrast Lisa.David kollade shockat på Lisa.Det kändes som tiden stod still. Tankar susade förbi i Lisas huvud tills David svarade.Jag hämtar så mycket blod jag hittar.Fort visa mig vilken avdelning hon ligger på.David och Lisa sprang med så mycket utrustning de kunde bära till förlossningssalen där Jane och James väntade.Äntligen sa James,Varför tog de sån tid? Vi jag försökte skynda mig så gott jag kunde.James suckade men kände ändå en viss lättnad. Det kanske kommer gå tänkte han med lite hopp.Slangar med blod började kopplad på Jane Medans Amy tryckte en handduk mot den kraftiga blödningen.Jane började få tillbaka medvetandet och blödningen började släppa.Hur går det svarade James förskräckt.Kommer hon klara sig Amy? Amy vände sig om Medans hon tryckte mot blödningen och log.Det kommer att gå bra vi har allt under kontroll.Din fru kommer att klara sig. James kände att den stora klumpen som suttit i hans hals sakta började släppa.Den klumpen som som suttit som sten i flera timmar.En tår föll från hans kind.Tack,Tack för att ni räddade Jane. Jane som fortfarande va väldigt utmattad och svag sträckte sin svaga hand mot James.James gick med skakiga steg till sin fru som tog tag i hans hand.Du hade rätt älsklig,Du skulle fixa det.Jag visste det och log.Amy tittade på James jag fixar ett nytt rum till er.Ni kan inte åka hem på ett tag.Jane måste vila och vi måste se om Lisette mår bra. Jag tar Lisette sa Amy.Vi ska bara kolla så allt ser bra ut sedan kommer vi till rummet med henne.

Kapitel 2
Hallå i stugan ropade Amy lite små lustigt när hon öppnade dörren till Jane och James rum.Här va det är dotter på beställning.James tittade på Amy och log. Hur mår Lisette? Hon mår bara fint,En glad liten tös kan jag lova.James pustade ut och kände att allt skulle bli bra tillslut. Va söt hon är sa Jane till James med trötta ögon.Hon ser ut som en liten ängel,Bärnstensfärgade ögon och med brunt hår. Väldigt mycket hår om jag få lägga till sa Lisa,Jag instämmer sa Amy.Så där mycket hår ha jag aldrig sätt på en bebis tidigare. Hon kommer ju bli sjukhus kändis här skrattade Amy.Ja,Min sann kommer hon bli något stort

Skynda dig ropade Jane nedanför trappan.Lisette som fortfarande satt på rummet och smått dagdrömde.Tänkte på allt mellan himmel och gjord,Vinden som susade förbi utanför hennes fönster.Kåltrastarna som kvittrade glatt och den starka solen som tycktes blända hennes ögon genom det lilla fönster.Plötsligt rycktes hon ur sina tankar igen och fick kontakt med omvärlden igen.Lisette nu kommer du,Hördes Janes röst allt med argt. Jag kommer ska bara packa  ner det sista, Lisette gick varsamt mot hallen,Men stannade plötsligt i hallen och drog sin blick mot den stora spegeln inramad i ek. Ser jag bra ut tänkte hon.Sitter kläderna bra? Jag skulle ha tagit min fina nya blus istället för sen urtvättade dassiga gråa tröjan. Idag var det en stor dag och Lisette ville ville att allt skulle va så perfekt det bara gick. Men det hade hon inte tid för nu.Dom va redan sena till skolan.

Kapitel tre

Välkommen till ett nytt läsår elever,Det ska bli ett nöje att lära känna er hördes från rummet längst bort i korridoren,Nej dom har redan börjat tänkte Lisette högt,och hennes små lugna steg blev allt mer intensiva och pulsen slog allt hårdare.Det kändes som hjärtat skulle hoppa ur kroppen.Dörren till aulan slogs upp och allas blickar drogs mot utgången. Med darrig röst ursäkta att jag är sen sa Lisette Medans hon försökte komma på en bra ursäkt.Vi fick förhinder på vägen  det va en hund som va lös efter vägen så vi va tvungen att stanna och lämna den till sin ägare. Rektor Thomas kollade förvånat på Lisette.Vilken tur ni hjälpte hunden.Dom kan lätt springa bort när dom väl inte vet vart dom befinner sig.Ta en ledig plats och sätt dig.Jag har inte hela dagen på mig med det här.Lisette gick sakta framåt mot scenen. Med blicken riktad mot golvet,Hon skulle helst bara vilja sjunka genom golvet och försvinna.Hon kände hur allas blickar riktades som vassa knivar i ryggen. Bra jobbat hundräddaren sa en kille längre bak,Och skrattade.Lisette försökte att inte bry sig.Hon försökte tänka på annat. Fåglarna som kvittrade ute,Rektorns mörkblåa kostym som såg ut att komma från en sekendhand  butik. Dom senaps gula gardinerna som såg ut som ett inslag från 70-talet. Bry dig inte om dom svarade en tjej raden bakom.Max tror att han är något bara.Jag tyckte du gjorde det bra iallafall.Föresten jag heter Linn och går i andra ring om du vill så kan jag visa dig runt på skolan. Den är rätt så stor och har många lektionssalar.Så kan va bra med en guidad tur.Lisette drog sig över byxbenet och fick fram.Ett försiktigt svar. Ja,Gärna om du skulle vilja det så.Linn va annars en väldigt blyg tjej som hade svårt med mycket folk och stora sammankomster. Då säger vi så sa Linn. Du kan känga med mig och Sam efter rektor Thomas slutat prata. Ja,Fnissade Sam.Med glimten i ögat. Den där rektor är en jävel på att surra.En gång surra han så pass länge så våra skolbussar hade åkt.Så dom fick ringa en annan buss som kunde hämta oss,Ja. men vi kom inte så lång,Svarade en liten pojke bredvid Lisette efter en stund råkade Han som brukar köra våra bussar ibland. På en stor Sten som låg efter vägen så vi fick punktering på bussen och Hans fick ringa efter hjälp.