#07

40 4 0
                                    

“MANONG TULUNGAN KO NA PO KAYO,” I said.

He fixed his gazed on me as if he was shocked.  He was carrying a base which has a big plant on it.

“Ah... Eh...” he is stuttering.

“Sige na po, akin na.” I held the base. “Saan po ba ilalagay?” I asked.

“Sa loob, Nak. Sa bandang pinto.” I smiled on him.

“Bagong lipat po kayo rito? Ako po si John, nasa pangalawang bahay po dito iyong bahay namin.”

“Hmmm... Hindi. Taon na akong nandito, Nak. Nandito na ako matagal na. Ngayon mo pa lang ba ako makita? Minsan lang din kasi ako lumalabas eh, sina Misis ko lang ang lumalabas.” When I heard it I was as if frozen.

I had forgot. My third eye is open and this house is abandoned years ago. The family living here was massacred.

When I looked at him. He smiled at me. “Salamat, Nak ha.” he said. “Minsan pasyal ako sa bahay niyo.”

𝔽𝕝𝕒𝕤𝕙 𝔽𝕚𝕔𝕥𝕚𝕠𝕟Unde poveștirile trăiesc. Descoperă acum