Elsa Greengárden

Del 1 Kullen

Kullen

Sommaren var äntligen nära och det var en solig dag. Djuren betade fridfullt på ängarna. Vinden svepte bland träden och gräset. Fåglarna flög högt upp på himlen. Ett ensamt moln närmade sig över Kullen. Männen hade dragit ut på åkrarna för att skörda hö. Kvinnorna arbetade på gårdarna och passade barnen. En helt vanlig dag.

En flicka kom ner springande för slänten i en hög fart, håret blåste i vinden. Hon sprang så snabbt benen orkade bära. Flickan snubblade till, återfick balansen och fortsatte som jäktande. Hon fick, av barmhärtighet från sina systrar, alltid några sekunders försprång i leken försten dit.

Systern Svea flämtade tungt. Hon låste in ögonen på sitt mål, staketet in till kohagen. In i den, ut på andra sidan och vinsten var hennes. Springande tunga steg hördes bakom Svea. Hon höll sig envist från att vända sig om och se vem som tog in på henne. Hennes blonda hår piskade i ansiktet, men Svea hade inte tid att ta håret åt sidan.

Svea hade längst hår av systrarna. Håret härjade fritt och kom ständigt i ansiktet. Hon var ung men ända sedan hon fötts i kökssoffan hemma på Kullen hade familjen sett att hon var en skönhet. Svea sprang också fort för att vara en femåring, men det spelade ingen roll. För efter henne ner för slänten kom Birgitta.

Birgitta var sexton år. Hon bestämde på Kullen i fars och mors frånvaro. Birgitta hade lockigt brunt hår i en rosett fäst i nacken. Bar alltid ett förkläde över klänningen. Birgitta undvek det höga grässtråna medan Svea sprang rätt igenom utan att tänka på att gräset missfärgade fållen.

Birgitta flinade när hon kom ikapp Svea och ökade farten. I försten dit, var Birgitta tävlingsinriktad och ville vinna oavsett om hon tävlade mot lillasyster. Birgitta kom jämsides.

– Fusk, ni skulle ju räkna till tio! flåsade Svea.

–Försök inte, svarade Birgitta. Hon ökade för att ta sig förbi när Svea slängde ut armarna och stannade. Birgitta vred sig om och bromsade – ramlade nästan i backen och pustade. Svea stod stel på samma plats som om hon sett ett spöke.

– Vad är det nu då? frågade hon röd i ansiktet, du tänker väl inte börja hitta på nya regler som sist?

– Nej, svarade Svea med blicken i fjärran, men... akta dig! hon pekade med fingret till höger. Birgitta höjde armarna i försvar och tittade vart hon pekade men såg inget annat än gräs och träd.

– Men de...

– Lurad! ropade Svea samtidigt hon susade förbi.

– Det är inte sant, flämtade Birgitta arg på sig själv och sprang efter. Stannade igen, vände sig om och blev inte förvånad att se henne stå kvar.

–Elsa vad håller du på med, du kommer bli kobajs! ropade hon med händerna kupade runt munnen.

Hon hade inte tid att se om Elsa hört.

Elsa hade faktiskt inte hört, hon hade inte ens tänkt på att springa efter de räknat färdigt till tio. Elsa sneglade ner för slänten på gräset och blommorna. Kunde se kossorna långt nedanför henne. På nära håll var de större än Elsa men här uppifrån var de mindre än en nyckelpiga. Hon höll upp fingrarna och placerade en kossa mellan fingertopparna. Fantastiskt hur något stort och mäktigt, kunde vara litet som en nyckelpiga om man ställde sig nog långt borta.

Elsa andades ut i ett djupt andetag och drog in den friska luften –andades ut. Här kunde hon stå hela dagen. Hon sneglade ner mot Kullen, sitt hem.