Vardag med en liten nypa skräck

Skriket

För några år sedan bodde jag i en lägenhet på tredje våningen i ett lyhört flerfamiljshus, någonstans i en halvtråkig svensk småstad. Min trappuppgång hade nio lägenheter och de flesta av grannarna var i medelåldern eller äldre, någon bodde själv men de flesta var gifta par. Och så var det jag, en ensamstående tjej i 20-årsåldern, utan varken pojkvän, husdjur eller barn.

I uppgången fanns bara en småbarnsfamilj och de bodde i lägenheten under mig. Familjen hade två barn som båda var under fem, vilket innebar att det förekom mycket liv, rörelse och ibland lite oljud från deras lägenhet. Jag kunde dagligen höra hur barnen tjoandes sprang fram och tillbaka i familjens hall, hur de skrattandes hoppade i sina sängar och hur de smällde med dörrar i lägenheten. Det hände då och då att jag även kunde höra barnen skrika av olika anledningar, antingen på varann eller för att de var ledsna och ville få tröst av en förälder.

En kväll fastnade jag i en serie på Netflix och klockan hann passera långt efter midnatt innan jag tvingade mig själv att stänga av för att gå och lägga mig. Jag plockade undan min disk från soffbordet innan jag gick till badrummet för att tvätta mig och borsta tänderna. När jag väl var klar med allt och hade lagt mig i sängen tog det inte lång tid förrän jag slumrade till och började försvinna in i en allt djupare sömn.

Plötsligt rycktes jag ur min dvala av ett väldigt högt och ihållande barnskrik, ett nästan öronbedövande skrik som när ett litet barn är riktigt argt eller trotsigt för att det inte får som det vill. I min omtöcknade förvirring efter att abrupt blivit väckt tyckte jag först att ljudet kom från ena hörnet av mitt sovrum, nära fönstret bakom min rygg, men jag intalade mig själv att det måste vara inbillning. Mitt sovrum var ju ovanför småbarnsföräldrarnas sovrum och det var såklart något av grannbarnen jag hörde. De kanske hade drömt något läskigt eller börjat må dåligt och behövde en förälder. Jag tyckte dock att skriket lät lite märkligt, det lät inte riktigt som ett ledset barn som behöver tröst.

Sekunden senare satt jag spikrak upp i sängen. Hjärnan hade vaknat till och verkligheten hade kommit ikapp: Det hade varit knäpptyst från lägenheten under mig i ett par dagar och innan det hade jag mött mamman kånkandes på resväskor från vindsförrådet. Barnfamiljen var inte hemma och i vårt lyhörda hyreshus skulle jag ha hört den livliga småbarnsfamiljen komma hem. Lägenheten under min var för tillfället tom. Skriket hade kommit från mitt sovrum.

Vid det laget hade det upphört. Jag såg mig omkring i sovrummet men kunde inte se något konstigt. Jag kunde heller inte höra några tecken på att det trots allt var någon i lägenheten under. Allt var tyst och stilla, som om ingenting hade hänt.

Jag vet inte vem - eller vad - det var jag hörde men jag sov inte något mer den natten.