Första mötet

2.4K 14 1
                                    


Hur hamnade jag här? Min hjärna verkade för seg för att komma ihåg, nej, inte seg, jag var bakfull. Det var längesen det hände. Vad var det för ställe jag var på? Hur hade jag kommit hit? Frågan var inte bara bokstavlig, jag menar om jag vaknade upp på okända ställen så var jag inte riktigt där i livet jag borde vara heller. Jag brukade vara en sådan anständig tjej som aldrig skulle göra något sådant här. Mina vänner brukade håna mig för min prydhet och ingen skulle väl tro att försiktiga Sheila ens skulle få chansen till att acceptera en sådan inbjudan. Jo, för visst var det så att det hade varit en inbjudan? Jag vågade inte vända mig om och se om den lilla detaljen jag kom ihåg faktiskt var sann, inte riktigt än.

  Jag höll med mina vänner, jag var inte ofta med på fester, hängde inte ofta med till baren efter jobbet och om jag väl gjorde det var jag den som drack minst, om ens något. Jag hade längst klänning på mig, eller långa jeans, min urringningen var minimal och vilken överdel jag än hade så var den inte tajt. Cornelia skakade alltid på huvudet när hon såg mig.

"Du har ju en fin kropp, varför inte visa upp den? Det ser ju ut som om du är iklädd en säck. Okej att man ska låta männen fantisera lite själva, men det enda de tänker på när de ser dig är nunna!"
Cornelia var antagligen så olik mig man bara kunde vara, i alla fall till sättet. Av någon anledning, som jag ganska ofta undrade över, så hade vi ändå varit bästa vänner hela våra liv. Vi gjorde allt tillsammans, jag menar det, vi jobbade till och med på samma jobb. Nu hade jag dock gjort något som Cornelia inte varit med på, något hon inte ens visste om, och se hur det hade gått! Hade Cornelia sett mig nu så hade hon nog inte känt igen mig.
  Det var inte så att jag kände att jag förnekat mig själv när jag spenderat tid med Cornelia och att jag nu äntligen kunde vara mig själv, fått blommat ut till den kvinnan jag var tänkt att bli. Nej då, det här var verkligen inte jag, inte på något sätt. Jag hade inte heller någon tanke på att bli den här kvinnan heller, för jag kände inget annat än rädsla för henne.
  Just nu kände jag dock ännu mer rädsla för den där lilla detaljen i mitt minne. Jag tog ett andetag för att få lite mod och så sneglade jag åt vänster och insåg att det mycket riktigt låg en man bredvid mig. Jag hade aldrig innan vaknat upp in en lägenhet som inte var min, i alla fall inte utan att veta vem den tillhörde eller vart i staden den låg. Jag hade aldrig någonsin vaknat upp bredvid en man som inte var min pojkvän, och även de gångerna då mannen var min pojkvän var lätträknade. Jag hade aldrig riktigt koncentrerat mig på att hitta kärleken. Så ligger jag här, bakfull och naken i en okänd mans säng, med denna okända man bredvid mig. Nej, jag var inte riktigt där i livet jag ville vara.

Jag gled ut sängen medan jag drog täcket hårt runt mig. Han hade uppenbarligen redan sett mig naken, men så här dagen efter kändes det betydligt mer pinsamt. Mycket berodde väl det på att jag inte var påverkad av alkoholen längre, jag hatade mitt fulla jag, hur kunde hon sätta mig i en sådan här situation och sen låta mig nyktra till innan hon tagit mig ut ur den?
  Jag tittade snabbt igen på mannen som låg i sängen. Han låg på mage och andades tungt, jag såg inget annat än hans axlar och hår. Jag antog att den vaga bilden jag hade av honom från igår, inte skulle stämma med verkligheten. I mitt huvud hade han ändå en god klädsmak och var riktigt attraktiv, en bild jag gärna ville behålla. Det kändes lite mindre billigt om mannen åtminstone levde upp till en hyfsad nivå på min lista över min drömkille, att jag inte hade nöjt mig med vad som helst. Å andra sidan så kunde jag ju inte hoppas på att någon som liknade bilden i mitt huvud någonsin skulle ta med mig hem, så bilden vacklade något, men det var bättre än att veta sanningen.
  Jag letade reda på mina kläder som låg utslängda över golvet och drog snabbt på mig dem, så snabbt som det gick då jag fortfarande kände mig lite ostadig på benen, både av trötthet och av baksmällan, två andra fantastiska gåvor från mitt fulla jag.
  Jag lade tillbaka täcket i sängen och slängde en snabb blick på mannen igen, men vände mig snabbt bort innan han råkade vända på sig i sömnen. Jag andades ut över att han inte hade vaknat och så smet jag ut från sovrummet. Jag kollade snabbt i spegeln i hallen, mitt hår avslöjade mer än väl vad jag hade gjort inatt. Jag drog fingrarna genom det medan jag skyndade vidare mot dörren och så äntligen var jag ute.
  Jag drog en lättnads suck innan jag sprang ner för trapporna i huset och ut på gatan. Jag fortsatte att försöka fixa mitt hår men insåg snart att det var ett omöjligt problem utan en dusch först, det stora problemet med permanentat hår, om jag bara sov en vanlig natt så brukade det ofta gå att bara gå ut genom dörren på morgonen, men om det väl hade trasslat till sig så fanns det ingen lösning mer än att duscha och lägga i en liter hårprodukter i det.
  Jag ropade till mig en taxi och så åkte jag hem. Taxiresan var sådär pinsamt kort, vilket taxichauffören visade att han lade märke till genom att flina mot mig i backspegeln. Tack vare mitt hår så kunde han säkert räkna ut att jag antingen inte haft någon aning om vart jag var eller att jag inte ville gå ute på stan iklädd nattens klänning och rufsigt hår. Jag betalade och sen gick jag lite förargat ut.

2756 - koden till digWhere stories live. Discover now