Varför känner jag såhär

hem ljuva hem

Tänk dig att du är 15 år och har ingen stans att ta vägen i ditt liv. Ingen som tror eller hoppas på dig.

Du har inte råd att gå i skolan eller skaffa en lägenhet mitt i Seoul. Då är frågan vart ska du ta vägen? 

Mina föräldrar dog i en flyg olycka när de skulle åka hem från Amerika, bara för två veckor sedan .

Jag var helt ensam.

Det fanns ingen som jag kunde bo hos bo så jag tog mig till ett barnhem själv för att se om de kunde hjälpa mig. De sa först att de inte ville ta emot mig men jag sa att jag kunde jobba, bara jag fick mat och en säng att sova i.

Barnhemmet blev mitt nya hem, en 15 årig tjej är det ingen som vill adoptera.

Jag gick inte i skolan för det hade inte barnhemmet råd med.

____________________________________________________________________________________

 1 år senare <3

pip, pip! ringer väckarklockan.

Jag sätter mig upp och försöker stänga av klocka halvt sovandes men min arm vill inte riktigt vara med. 

Plötsligt kommer en av de andra barnen in till mig.

- Det är frukost nu så vakna! Skriker Rim med en störande liten barn röst.

-Ja! Gå ut! Skriker jag med en bitchig röst tillbaka.

Jag börjar gå till min garderob för att välja kläder då jag  hör hur de som äger stället bråkar igen. Som vanligt så bråkade de om mig.... varför de måste ha kvar mig och sådant. 

Jag tog på mig ett svart linne med en fluffig kofta över och ett par vita vanliga jeans. Borstade håret snabbt och satte upp det i en vanlig häst svans.

När jag kommer ner så sitter alla vid frukost bordet och har nästan ätit klart , som vanligt så är maten nästan slut och jag får äta ungefär en halv liten skål med ris. Då jag hör hur min chef ropar på mig.

- Li Li, kom in till mitt kontor nu!  Jag börjar skynda mig till kontoret.

- Du ropade på mig? säger jag med en nervös och skakig röst.

- Det är någon som vill adoptera dig, de kommer om ungefär 5 minuter så gå upp och packa.

Jag bugar och säger "Tack" medans jag halvt springer ut ur rummet med det största leendet på ansiktet. När jag kommer in till mitt rum så ser jag hur chefens man har lagt fram en resväska på min säng, jag lägger i allt som är mitt och säger till mig själv... "Wow, de vill verkligen att jag ska åka" Jag tar min resväska och börjar gå ner för trappen. När jag har kommit halvvägs så ser jag hur chefen och hennes man står och pratar med ett par främlingar, då hon vinkar ner mig.

-Säg hej till dina nya föräldrar.

-Hej. Säger jag med en blyg röst och går fram å hälsar

-Hej Li Li. Jag heter Kang mo Yeon och det här är min man Daehyung  men du kan kalla oss för mamma och pappa.

Ungefär efter 30 minuter så går jag ut med mina nya föräldrar till deras bil.  Jag sätter mig bak och tänker för mig själv att det ser väldigt bra ut, de hade på sig fina kläder och såg nästan rika ut.

Efter 1 timme så står jag utanför ett vitt hus i mitten av Seoul. jag tar mitt bagage och börjar gå mot huset, då mina föräldrar kommer å öppnar dörren för mig.

- Ditt rum är på övre våningen till vänster sen så står det ditt namn på dörren.

Jag börjar gå mot mitt rum i full fart. När jag öppnar dörren så ser jag att i mitten av rummet så står en stor dubbelsäng som har ett lilla överkast bredvid sängen så är det ett sängbord. Inne i rummet så var det en dörr, dörren led in till en garderob. Jag började packa upp mina grejer då jag ser hur en skol uniform hänger på en galije.

Jag springer ner och frågar "Är det min uniform? Ska jag gå i skolan?!

-Såklart du ska gå i skolan. Du börjar imorgon så gå och lägg dig å sov, det kommer bli en spännande dag imorgon.

Plötsligt så springer jag fram och kramar mina nya föräldrar och sen springer upp till mitt rum. 

Jag tar på mig min pyjamas, släcker lamporna och lägger mig ner för att sova, jag somnar fort med ett stort leende på mitt ansikte.

____________________________________________________________________________________

Det här blev ett kort kapitel men det var mitt första vad tyckte ni ska försöka upptadera så mycket jag kan