Min Ek

Jag klev ut genom ytterdörren och möttes av den isande luften. Snart var vintern här. Det visste man, för på morgonen var det glänsande vitt på gräset. Det såg ut som om det hade regnat och regnet sedan hade fryst till snö. Fast det var inte snö, mer som is. Men det störde som vanligt inte mig. Mina vänner avskydde det, att det alltid skulle vara så kallt. Själv så hade jag ingenting emot det, jag gillade det dystra täcket som hängde i luften.

Jag kollade mot träden, de var så vackra och färggranna. I mjuka övergångar mellan grön till gul, orange och röd. Sen brun. Efter att de tappat all färg så låg de bara som lik på backen. Det låg högar med fallna löv som någon stackars vaktmästare behövt kratta ihop. Löven påminde om änglar, de levde ett glatt och lyckligt liv tills de föll ner från sina himmelska palats. Ner och ner och ner, de bara fortsatte tills de slog i marken. 

Jag började gå mot ett träd. Eller snarare sagt trädet, det som aldrig verkade förlora sin livskraft. Det var en gammal ek som hade funnits längre än jag själv. Ekens krona splittrade de döda och lät de vila i frid. Så hög var den, upp till palatsens grund. Eken var det ställe där jag spenderade all min lediga tid, under dess trygga armar som svajade fram och tillbaka i vinden. Med segelbåtarna fallande omkring mig. Precis som vanligt, utan förändringar. Jag hatade förändringar.

Jag lutade mig mot trädstammen, kollade upp mot de som fridfullt svävade. Ibland hade det hänt att jag suttit där i timmar och kollat upp mot det blåa havet av frågor.

Där var det alltid lugnt och tyst. Ingen som vågade störa. Där allt som fanns inne i huvudet kunde vandra fritt. Man behövde inte hålla de instängda längre. Alla visste varför jag satt där, varje dag efter olyckan. Inte kunde jag gå någonstans utan att folk var bakom ryggen på mig med hesa röster för att ingen annan skulle kunna höra. Men jag hörde, vartenda ord de sa. De undrade oftast vad som hänt och hur det hade gått till. Det var längesen men de avlägsna bilderna var fastbrända i pannan. Och mardrömmarna som återkom varje ögonblick som det blev mörkt. Varje gång som jag slappnade av och föll in i mörkret så hörde jag de ekande skriken och såg deras förskräckta ansikten.

Men aldrig sa jag något. Inte ett ljud kunde höras, inte ens en svag viskning. Jag var alltid någon annanstans långt, långt borta från det dystra. Tillbaka till det goda filmklippen inne i huvudet. Till de som inte längre fanns kvar på denna jord, de enda som någonsin hade brytt sig.

Till min familj.