Lita inte på vem som hälst

Flytten

Idag är det min första dag i den nya skolan ,  jag bodde i Sverige innan och hade verkligen ingen lust å flytta men det var inte direkt mitt val utan mina föräldrars.
Dem säger att det kommer bli bättre för mig att bo här i London, men egentligen så säger dom bara så.
Pappa och Fredrik "min bror" fick ett riktigt bra jobb här och affärerna i Sverige hade inte gått så bra.
Jag och mamma går sakta in i skolan, det är så stort, jag känner mig helt vilse..
-Raring gå till ditt nya klassrum nu, jag måste gå. Sa mamma och kramade om mig.
-Nej mamma jag vill inte gå här! Sa jag med en hög och rädd röst.
I samma sekund är det någon som ropar på mig, jag tittar bak och där står en jätte snygg kille med ljusbrunt hår och vackra blå ögon.
-Hej, är du ny i skolan eller? Frågade den snygga killen.
-Ehhhh.... "kom igen svara då tänkte jag, vad är det för fel varför kan jag inte prata kom igen nu säg något! jag skämmer ju ut mig själv. Till slut svarade jag, äntligen.
-Aa, jag är ny. Svarade jag.
-Hejdå, klarar du dig ny gumman? Frågade mamma med ett litet oroligt leénde.
-Hejdå, jaja jag klarar mig. Sa jag och kramade om henne.
-Du måste heta Sarah. Sa snyggingen.
-Eh...À... sa jag, jag kände mig så dum, jag fick fjärilar i magen och kunde inte prata. En nyfödd bäbis kunde klarat det bättre än mig.
-Jag heter Brad! Vart ska du? Sa Brad
-9A, tror jag. Sa jag och rodnade
-Aha, då ska du följa med mig, kom! Sa han och log.
-Okej, tack svarade jag och försökte att inte möta honom med blicken.
Jag gick in i klassen och alla kom rakt mot mig, hälsade och var jätte trevliga, jag trodde inte det skulle gå så bra men jag är glad att Brad går i min klass, alla tjejer säger att jag har tur, de påstår att Brad aldrig skulle visa en tjej till klassrummet han skulle häller gå till klassrummet med sina vänner.
Tjejerna säger att han inte iens pratar med tjejer om inte tjejen  var en av dom populäraste i skolan.
Min första skoldag var jätte rolig.
På vägen hem, känns det som att någon springer efter mig. Jag vänder mig om och där kommer Brad springande.
-Hej, jag undrade om du kanske ville ut imorgon? Sa han andfådd och log.
-Ja gärna, vart ska vi gå? Svarade jag, det kunde bara inte bli bättre drömmer jag??
-Perfekt! En överraskning får det bli. Sa Brad och rusade tillbaka mot skolan.
Jag hick hem, öppnade min resväska och kollade igenom alla mina kläder men hittade inget fint.
-Mamma?! Skrek jag.
-Ja, vad är det Sarah? Svarade mamma.
-Har du min favorit magtröja i din väska? Sa jag
-À, den är i sovrummet. Svarade hon
Jag hämtade den, la den på min byrå och gick för att lägga mig.
Nästa dag vaknade jag tidigt och började fixa mig, kl 14:00 gick jag till cafeét där jag skulle träffa Brad.
-Hej Sarah, kom! Ropade Brad
-Hej, vart ska vi? frågade jag
-Du får se. Svarade Brad och la sin hand runt min axel.
När vi kom fram så stod det på en stor skylt " Jasmine hotel" Jag tittade på Brad och sa -Vart är vi?? Jag visste såklart vart vi va det stod ju tydligt men vad skulle jag fråga?? Varför tar Brad mig till ett hotell?
-kom in och så ska du få se. :) svarade Brad och tog tag i min hand.
Vi gick in han tog en nyckel från receptionen och vi tog hissen upp till våning 8, jag förstod ingenting.
När vi kom fram till rummet så bad han mig att komma in och sa -kom, vill du inte sätta dig?
-vart? Det finns inga stolar här. Svarade jag
-Du kan väll bara sitta på sängen, eller? Sa han och log.
-okej, vad ska vi göra? Frågade jag.
-vi får väl se. Sa Brad och tog av sig sin t-shirt.
Han satte på tv'n vi kollade på Beverly hills, men sen närmade han sig och tog på mig vi kysstes lite sen stängde han av tv'n , han ville närma sig mer men jag är inte beredd än jag känner honom knappt.
-Brad, sluta! Sa jag
-Varför, vi har bara börjat så han, tog av mig min magtröja och sen efter några sekunder vet jag inte hur det gick till men jag var där med bara underkläder.
-Jag vill bara inte, Jag känner dig knappt! Sa jag.
Men Brad verkade inte iens lyssna på vad jag sa han tog tag i min hand och kastade mig på sängen, jag tror inte han menade något illa men jag var bara inte beredd och jag trodde bara vi skulle se på film och lära känna varandra eller något.
-vi har bara känt varandra i två dagar. Sa jag och försökte få fram ett leénde.
-och? Vad är problemet? Jag gillar dig. Sa han och fortsatte.
Jag började gråta fick inte fram fler ord men jag tror inte han märkte för han fortsatte bara. Efter en stund försökte jag gå därifrån men kunde inte därför att han höll kvar mig. Nästa dag vaknade jag på sängen utan något på mig, jag hade bara täcket över mig och kände mig så äcklig. Brad var inte där, mina kläder fanns inte häller där.
Så jag tog rocken i hotell badrummet och promenerade hem, jag grät så Mycket att till slut fanns det inga tårar kvar. Vad hade hänt? Var bara allt en dröm?
Efter några veckor så svimmade jag 2 gånger efter andra gången tog mamma mig till läkaren.
Vi gjorde flera prov och sen när resultaten hade kommit bad läkaren mig att vänta där ute medans han och mamma fick prata lite. När mamma kom ut såg hon gråtfärdig ut, jag sprang och höll om henne - mamma?! Mamma?! Svara?! Vad är det?? Skrek jag åt henne.
Hon fick inte ett ord ur sin mun så jag sprang till läkaren och frågade vad det var för fel och då berättade han att jag var gravid.
Efter ett par minuters tystnad sa mamma med darrande röst - Sarah, vem är pappan?
Jag var helt chockad förstod ingenting - mamma, jag vet inte. Svarade jag.
Brad ville inte erkänna att det var hans son han nekade allt och sa att jag var sjuk och att jag hittat på allt.

2 år senare

Efter att min son fyllt ett år klarade jag inte av att se hur folk tittade på mig och min son när vi gick förbi, och jag klarade inte hur Brad kunde förneka vår fina son.
Så jag bestämde mig för att resa tillbaka till sverige och låta min son växa och uppfostras i sverige.
Efter några år bad Brad om att få se sin son, jag visste inte vad jag skulle säga jag skulle ju inte vilja att min son aldrig får träffa sin pappa men Brad tog ju aldrig ansvar för det han gjort.
Men efter 2 veckors tänkande och efter att jag sett hur Brad kämpat för att få träffa sin son gav jag honom min tillåtelse och han fick äntligen träffa sin fina pojke. Efter ett tag blev Brad jätte nära vår son han kunde inte lämna honom och resa tillbaka till London så han bestämde sig för att vara kvar och leva med oss om det gick bra för mig. Jag glömmer aldrig vad han gjort men jag måste ju gå vidare och tänka på min sons framtid så jag sa att det gick bra för mig men då skulle jag sova i ett rum och han i ett annat. Vår relation är bra och det är bra för vår fina pojke.

Vill ni att jag ska fortsätta?? Kommentera gärna om ni vill att jag ska fortsätta och kommentera hur ni vill att berättelsen ska fortsätta i nästa kapitel :)) kommentera vad ni tyckte och om jag kan förbättra något ♥️