Ridlägret

Jag vaknade en sommar morgon solen sken och fåglarna kvittrade. Jag har längtat efter denna dag så länge och nu äntligen idag har dagen kommit, jag har äntligen fyllt 15!! Varje år ridskolan ska på ridläger så säger mamma, att när jag blivit 15 får jag följa med innan dess sover jag hemma och inga läger för mig.
Och nu äntligen är jag 15 :))
Jag sprang ner till köket och ropade på mamma men ingen svarade. Det var konstigt för varje födelsedag vaknar jag av oväsen presenter och tårta men nu så hittar jag inte iens mamma.
Ja ja inget jag ska tänka på nu, jag kastade en blick mot köket, såg pappa men han verkade inte ha lust får att prata. Jag frågade gång på gång vad det var som hade hänt?! Men fick aldrig något svar. Till slut svarade han, han mumlade bara jag förstod ingenting.
-pappa seriöst?! Vad är det?! Du skrämmer ju mig?! Skrek jag åt honom
-din mamma reste till Danmark! Sa han.
Jag visste att dom hade bråkat men dom grälar ju alltid men mamma reser aldrig bort för ett litet dumt gräl! Nej det måste vara något annat?! Och på min födelsedag....?! Tänkte jade "jag"
-Varför?! Skulle jag inte få gå med på ridlägret r jag blivit 15?! Jag bryr mig inte om ni bråkat, ni har lovat mig! Svarade jag argt men bekymrat.
-oj älskling förlåt, grattis min stora och fina jade! Han försökte få fram ett falskt leénde men det funkade inte så bra, något var fel.
-Tack pappa! Men varför reste mamma  till Danmark ? Har ni bråkat igen? Sa jag med lite lugnare röst.
-Nej nej inget sånt, din mormor mår bara inte så bra nu hon ligger på sjukhus och behöver din mamma just nu. Men var inte orolig du ska på ridlägret som lovat, gå och packa nu sa pappa och gav mig ett falskt leénde.
-men jag vill inte till ridlägret längre, just nu vill jag bara åka till mormor!! Sa jag med en jätte orolig röst.
-nej gå och packa nu! Jag ska bo hos Michael medan du är borta!! Sa pappa med hög ton i rösten.
Michael är pappas allra bästa vän, dom har varit vänner sen medeltiden som Michael säger.
-ja ja, svarade jag, jag orkade inte argumentera honom just nu det var inte rätt tillfälle.
Jag gick till Mitt rum, började packa och när jag blev klar gick jag ner. Pappa hade beställt pizza! Jag fick äta snabbt för att hinna med bussen.
Jag gick in i bussen och där såg jag Emma sitta längst bak. Emma är min bästa vän, jag satte mig bredvid henne hon försökte prata med mig men jag svarade inte utan tänkte bara på hur mormor mådde just nu.
-jade?! Vad har hänt ?! Säg något?! Skrek Emma åt mig.
-mamma reste till Danmark! Sa jag och började gråta, jag kunde inte sluta gråta... Emma tror säkert jag är en barnunge nu.... men just nu bryr jag mig faktiskt inte.
-va, varför? Snälla sluta gråta sa Emma och kramade om mig.
Emma har alltid varit där för mig om jag mått dåligt var det alltid hon som fick mig på bra humör igen, ibland tror jag att en dag kommer hon att tröttna på mig, men nu tror jag ingen förstår mig inte iens Emma. Utom Babsan, Babsan är min fina häst. Nu vill jag bara krama om henne och aldrig sluta gråta . När vi kom fram sprang jag åt stallet och tog ut Babsan, alla gick för att fixa sina tält men jag tänkte inte på det jag kramade hellre babsan just nu.
Efter en stund gick jag för att se vad dom andra höll på med men då märkte jag att mitt tält och grejer redan var uppsatta, vad konstigt vem har fixt allt.
-Emma?! Ropade jag
-ja?! Svarade Emma och kom springande mot mitt håll.
-vem har satt upp mitt tält? Sa jag
- det var jag :) sa Emma och gav mig en puss på kinden och sa att vad det än Var som hade hänt skulle allt bli bra till slut.
- Tack, vad snällt av dig sa jag och fick fram ett litet leénde mellan alla mina tårar.  Det Emma gjorde var jätte snällt men just nu kunde jag inte tänka på något än mamma och mormor. Jag hade aldrig trott att det jag alltid drömt om inte skulle vara så kul, och att jag skulle ha mina tankar någon helt annan stans. Jag har alltid drömt om det här lägret jag skulle aldrig trott att jag bara skulle tänka på mamma och mormor hela lägret. Nu var lägret slut och vi var påväg hem igen, från buss fönstret ser jag mamma och pappa vänta vid parkeringen där vi ska bli avsläppta, mamma ser helt slut ut och lädsen. När vi blev avsläppta sprang jag mot dom och kramade om dom så hårt jag ville inte släppa.
- - Hur mår du mamma? Vad har hänt?! Sa jag bekymrat
- - Din mormor har gått bort älskling sa pappa och mamma  försökte att inte släppa fram sina tårar men set gick inte så bra.
- - Va, vad menar du?! Sa jag och hoppades att jag hörde fel.
- - Mormor har avlidit! Sa mamma och kramade om mig.