Oh Captain, My Captain [Lias Andersson]

1. Lira Moverare

"Jag måste verkligen hem och packa, jag har inte ens börjat och vi åker imorgon bitti." Gnäller jag och lägger pannan mot bordet.

"Jag är färdig packad, så jag kan följa med dig hem efter träningen och hjälpa dig om du vill. Jag har börjat fått in en ruggigt stabil rutin på packning de senaste månaderna..."

Han han inte säga mer innan jag ivrrig börjar nicka med huvudet och le. "Ja snälla!"

Han skrattar åt min iver och sträcker sig sedan över frukost bordet och drar undan en hårslinga som lyckats tagit sig fri från min slarvigt uppsatta hästsvans, från mitt ansikte. Jag rodnar och kollar ner i bordet. Jag måste se hemsk ut efter gårdags kvällens... aktiviteter och Lias brist på hårborstar. Som tur var hittade jag hårsnodden i min ena jackficka.

"Tack för igår, jag menar det." Han låter fingret dra sig från hårslingan och ner över min ena kind, tills han kommer till min haka och lyfter försiktigt på den, så att jag måste möta hans blick. Nu är hans ögon mer allvarliga men han ler svagt mot mig, och jag kunde se uppriktigheten i hans ögon. 
Jag visste inte vad jag skulle svara, så i stället lutar jag mig fram över bordet och kysser honom. Hans läppar är mjuka och rör sig lätt mot mina, inte alls som igår kväll när hans kyssar var ivriga och fyllda av lust. Den här gången var det djupare på något sätt, mer ömt och det gjorde det hela så mycket bättre. Jag drar mig ur kyssen och suckar belåtet när jag sjunker tillbaka ner på stolen.

"Tror det är den bästa dejten vi haft." Jag fnittrar till och bara så där har han vänt tillbaka samtalet till något lättsamt och mer bekvämt.

"Jag är lite osäker på om man kan räkna vårat fyspass igår som en dejt dock." Han skrattar högt och jag kan inte låta bli att le när jag ser hur han lutar huvudet bakåt av allt skratt.

"Välkommen till min värld hjärtat." Han flinar och skakar på huvudet. "Jag älskar hockeyn och allt runt omkring men om jag inte kan räkna ett gympass som en dejt, kommer jag få det jäkligt svårt att få ihop tiden."

Han har rätt såklart. Jag har känt Lias i fem år och jag har känt min bror i hela mitt liv, jag vet hur mycket dom lägger på hockeyn, tidsmässigt och energimässigt.

Jag pillar frånvarande av kanterna på min smörgås. Hade du sagt till mig för två år sedan att jag skulle skulle bli kär i den här killen, skulle jag ha skrattat dig rakt upp i ansiktet. Men när jag ser på honom nu, kan jag inte riktigt förmå mig själv till att titta bort, det är som om han helt plötsligt tryckt på en knapp och marken under mina fötter börjar sakta men säkert dra mig emot honom och jag gör absolut ingenting för att förhindra det.

Plötsligt slänger han en blick på klockan och ställer sig upp.

"Vi borde verkligen dra nu om vi ska hinna till träningen." Han sträcker på sig, hans nakna överkropp är alldeles för distraherande som den är och jag måste verkligen anstränga mig för att inte börja dregla. Han möter min vandrande blick och ler ett självsäkert halv leende innan han skyndar sig ut ur köket.
"Ska jag ta med mig packningen på en gång, så kanske jag kan sova hos dig i natt?"
Jag följer hans röst in i sovrummet där han börjar rota i en av byrålådorna efter något att ha på sig. Hur en människa kan se så bra ut i en mörkblå pikéskjorta med tre kronors logga på vänster bröst precis över hjärtat och ett par svarta jeans, är helt ofattbart
"Om du vill. Men du vet att Jacob också sover hos mig nu när han är här."
Min lillebror Jacob Moverare, spelar egentligen hockey i Mississauga Steelheads precis utanför Toronto, men kom precis hem för precamp med Juniorkronorna inför JVM. Så naturligtvis envisas han med att bo hos mig istället för på spelarhotellet.

"Mm... han får ta det. Det var ju han som vägrade bo på hotel." Skrockar han och kommer närmare, han lägger sina händer på mina höfter och drar lätt med sina läppar över min käke och placerar en kyss precis vid sidan av mina läppar.
Det var inte förens han släppte mig som jag insåg att jag höll andan.