Vilsen

Kapitel. 1

Jag vaknade med ett ryck och jag visste inte var jag var.

Mina ögon var fortfarande slutna men min hjärna var vaken och jag var medveten om att jag låg på rygg.

Medveten om det kalla fuktiga lövet som svepte över mitt ansikte. Och medveten om prasslet från tusentals små djur som vandrade över ruttnande kvistar och löv.

Min kropp var kall helt igenom, som om jag hade legat flera dagar nedgrävd under jorden.

Det kändes nästan som om jag hade dött och någon hade begravt mig. Men att jag hade vaknat till liv igen och på något sätt tagit mig upp till markytan.

Men jag hade inget minne av att ha dött och sen återuppstått. Och inget minne av någon begravning med hundratals gråtande vänner och släktingar. Fast man hade väl inget minne efter att ha återuppstått. Hursomhelst var det tekniskt sätt omöjligt för mig att ha dött och sedan vaknat till liv igen.

jag försökte få kraft att röra på mig. Bara lite. En enda muskel. Ett finger. Men hur jag än försökte var det lönlöst. Min kropp var paralyserad. Jag kämpade för att få upp mina ögonlock så att jag ändå kunde se vart jag befann mig. Det var oherhört störande att ligga ner med slutna ögon och vara vid medvetande och inte kunna röra sig och inte veta vart man är.

Jag kunde nätt och jämt öppna ögonen. Först var allt lite suddig men snart kunde jag se klart.

Jag lade märke till vinden som lugnt och stilla vaggade de höga trädkronorna under den klara natthimlen och träden som suckade och vred på sig i sömnen. Samtidigt som naturen här var oerhört vacker var det något illavarslande över stället. Jag kunde inte sätta fingret på det.

Plötsligt var det som om jag kunde röra mig igen. Jag försökte långsamt sätta mig upp med en liten ansträgning av mina slappa muskler när en blixtrande smärta kom från min vänstra höft.

Mitt ansikte drogs ihop till en ful min och jag bet mig i läppen för att inte skrika. Mina stela och darrande händer lyfte långsamt på nederkanten av min T-shirt och där smärtan hade kommit ifrån öppnade det sig ett fult stort sår på min höft.

Jag flämtade till när jag såg såret. Det hade gått hål på min bleka hud och nu strömmade det röd vätska ur mig. Jag var tvungen att sätta händerna för munnen för att inte spy av blodet.

Det svartnade för ögonen lite och det kändes som om mitt huvud snurrade.

Och då kom rädslan. Jag satt på marken mitt ute i skogen utan att veta var jag var. Med dessutom ett stort öppet sår som behövde plåstras om. För om det inte fick plåstras om skulle jag förblöda. Såret hade träffat en ven och rädslan fick mitt hjärta att dunka oerhört fort. Vilket gjorde att jag förlorade mitt blod allt snabbare. Om jag ville leva lite längre var jag tvungen att hålla mig lugn. Annars skulle det inte dröja länge nu. Jag började redan förlora synen och det gjorde ont för varje andetag, för varje hjärtslag.

Jag försökte andas så djup och lugnt jag kunde men det var svårt när jag hela tiden var medveten om sjön av blod på marken bredvid mig hela tiden växte.

Mina händer började bli helt nedsölade av blod. Händerna som kraftigt trycktes mot såret för att stoppa kroppen från att tömmas på blod.

Frågor virvlade runt i huvudet på mig. Vad gjorde jag här? Hur hade jag kommit hit? Varför kunde jag inte minnas? Jag kom inte ens ihåg någonting från de två senaste dygnen.

Något jag däremot kom ihåg var allt konstigt som hade hänt de senaste veckorna. Allt som hade förändrats på så kort tid. Hur skulle jag någonsin kunna glömma det?