En stilla sommarbris rörde om mina lockar, och en föll ner i mitt ansikte. Varsamt sträckte du ut handen och strök mitt mörka hår åt sidan.
"Du vet att jag kommer tillbaka", sa du med dämpad röst. Så självsäkert, som om det var absolut.
Jag lyfte blicken för att se ditt ansikte, blicka in i de blåaste av ögon. Blicken blev genast suddig, så jag vilade blicken på trädtopparna bortom ditt huvud för att behålla den lilla värdighet jag kunde. "Men tänk om du inte gör det."
Du tog ett djupt andetag. "Det vet du att jag gör. Jag skulle aldrig lämna dig. Aldrig."
Klumpen i halsen växte, och det blev svårt att andas. Jag drog ett djupt, darrande andetag.
"Säkerligen sitter det tusentals, rentav miljontals, andra precis som du, och försäkrar sina käraste att de kommer tillbaka."
"Säkerligen", sa du. Utmanande.
"Så många kommer inte tillbaka. Det vet du." En tår rann långsamt, retsamt, nerför min kind. Jag låtsades som ingenting, fortsatte stirra på de där trädtopparna.
"Jag kommer tillbaka. Det vet du, jag skulle aldrig-"
"Men det vet inte de!" Nu riktade jag blicken mot dig, stirrade in i dina alldeles för djupa ögon. Tårarna strömmade, men min värdighet var det sista jag tänkte på i den stunden. "De vet inte att jag väntar på dig här hemma. Och även om de vetat hade det inte spelat någon roll – för dem är du inte något annat än nästa hinder från seger."
Dina ögon var ledsna, sorgsna. Du visste. Åh, såklart att du visste! Du gjorde en ansats att säga något, men jag hann före, uppslukad av förtvivlan. "Du vet. Du vet allt det här, och ändå tänker du åka. Varför kan vi inte rymma, bara lämna allt och bara leva? Tillsammans."
Du suckade, stirrade ner i marken. Drog ett skakigt andetag, och såg upp på mig igen. Förut hade jag alltid känt att det var så rafflande och eggande när du såg på mig, för du såg verkligen mig. Du såg inte mitt arv, mina kontakter, mina välvårdade lockar. Du såg rakt igenom allt det där, och det fick mig att känna mig så naken. Som om allt det fula jag var låg blottat där framför dig, låg där och bara väntade på att bli fördömt. Och du gjorde det vackraste du kunde: älskade mig, allt till trots. Allt till trots var du min, och jag var din.
Den här gången var annorlunda. Den här gången var det du som öppnade dina djupa ögon, lät mig stirra in i det som var du. Där fanns någon som var rädd, någon som var stolt, som älskade alltför hårt, med alltför stor passion. Och det fanns någon som var så sorgsen, någon som visste att det här var det allra sista – det allra viktigaste.
I den stunden fanns det inga ord. Det fanns inga meningar som kunde uttrycka alla de känslor, alla de minnen, alla de ögonblick, som ekade i tystnaden mellan oss. Så vi stod där, lät den stilla sommarnatten omsluta oss.
Så fylldes dina ögon oundvikligen med tårar, och medan de tyst rann nerför dina solbrända kinder tog du mig i din famn. Lade ansiktet i mitt hår och snyftade. Hulkade, skakade. Det här var farväl för alltid.
Du snörvlade till och tog mitt ansikte i dina händer. Låste dina ögon med mina. Genom tårarna log du ett leende som sa allt. Det behövdes inga ord för de känslor som ditt ansikte utstrålade. Men du sa dem ändå.
"Jag älskar dig."
