Varje dag i ett år kom Sehun in och köpte sin kaffe latte hos mig. Jag blev alltid lika glad av hans charmiga leende och personlighet. Men en dag var han som bortblåst. Han var borta. Varje gång dörren öppnades stod jag där och hoppades ihärdigt att det var han som steg in igenom den, han gjorde aldrig det... Dagarna gick, dagarna blev till veckor, veckorna till månader. Minnet av honom blev allt mer diffust desto längre tiden gick tills den dagen dörren slogs upp och plötsligt så står jan där, min Sehun.