Fuck'em (One direction novell,svensk)

Sadness, failure and frustrasion

"Sadness, failure, and frustrasion is three things i have to experience every day, and i'm growing sick of it"

Äntligen, efter allt jobb och alla uppoffringar som jag har lagt ner får jag nu smaka på vad jag har uppnått. Jag höll i brevet varsamt, nästan som att det skulle gå sönder om jag höll det hårdare.

Ni förstår, mitt liv har inte alltid varit glamor och glada tankar. Den större delen av mitt liv har jag sökt mig till droger och spriten. Det började när jag var 13, då min mamma gick bort. Kan man säga gick bort? Eller det räknas kanske inte om man blev mördad? Ett skott i pannan och halva mitt hjärta var borta, så lätt är det att ta ett liv och förstöra ett annat. När jag var runt 16 så fick jag ordning på mitt liv och kunde läsa till dom ämnena jag behövde för att över huvud taget kunna söka till juristskolan, men mina resultat förvånade alla i min närhet. Solklara A:n i alla ämnerna, det förvånade faktiskt mig också. Jag trodde aldrig att alla nätter då jag suttit uppe och pluggat faktiskt skulle löna sig, men nu är jag här, och håller min framtid i handen. Mina darriga fingrar öppnade brevet.

"Hi Clara.
We are very grateful for your application. I can not help but be amazed at your past and all the work you have put in to be able to go at our school.
I see you slowly began to ignore school when you were 13 then do an incredible comeback when you were 16, straight A you all subjects, not bad!
Unfortunately, I also saw your drug past. We do not accept these backgrounds, we must set a good example. We can not have a student that may have contacts in the criminal world. We must therefore say no to your application - We do not accept those who are lost on the way here, especially not when they seek comfort in drugs.

Hopfully you'll find a better living.

With love, internal policy counsel School in London"

Men vänta va? Dom kan väl inte mena allvar? Jag slängde argt ner det på bordet. 

"Hur gick det med ansökan, gumman?" ropade pappa ifrån tv-rummet. Jag svalde min ilska och svarade "Det kunde ha gått bättre, jag kom inte in". Jag hörde pappa sucka, han har ingen aning vilket jobb jag har lagt ner på detta. Jag drog på min svarta vinterjacka och drog på mig mina svarta boots. "Jag kommer strax, pappa" ropade jag innan jag smällde igen ytterdörren. Kylan smälldes mot ansiktet och jag var tvungen att göra en grimas. Marken var frysen och små moln bildes när jag tog andetag efter andetag. Efter ett tags gående hörde jag mitt namn ropas ifrån en gränd, jag vände mig om och fick se ett välbekant ansikte.

"Tom, hi" Sa jag och log. Tom kom fram och gav mig en kram. "Dude, it was too long to be strangers" sa han och jag skrattade. "Wanna try out this new stuff i got my hands on today? I guess you have quit, but you gotta try this. You look like you need to relax, Clara" Jag skakde sakta på huvudet. "It was really hard to quit Tom, and iv'e worked so hard, but i quess a little bit won't hurt.." Tom log och drog fram en påse. Han gav mig 15 små vita piller, jag kände igen dom väl. "And these aren't mixed with some shit, it's all clean. Don't worry about the money, this is my call". Jag log och kramade honom. "Thanks Tom, I really did need these. I guess i'll be get going, bye" sa jag innan jag började gå igen. Påsen brände nästan i min ficka och mina fingrar öppnade snabbt påsen och tog ut 2 små tabletter. Jag svalde dom snabbt och fortsatte att gå. På andra sidan gatan låg det ett litet cafe och jag kände hur trupen törstade efter något att dricka. Jag gick snabbt ditåt och huttrade till när värmen slog mot mig. Karsöskan kollade upp och log innan hon kollade neråt igen. "Order?" muttrade hon och jag granskade menyn. "A cup of coffe thanks, no sugar". Karsöskan nickade och jag betalde innan jag satte mig ner på ett bord längst in i hörnet. Efter ett tag kom kaffet.

Plösligt hörde jag hur dörren plingade till, jag vände mig om och fick se en blond kille stå och granska menyn precis som jag hade gjort, några minuter tidigare. Men det var inte vem som helst, utan min gamla kompis från lågstadiet. Niall vände sig om och fick syn på mig. Dessvärre skildes jag och Niall inte åt som kompisar. Niall var alltid övertygad om att jag kunde ändra mig till det bättre om jag bara verkligen försökte, vilket jag tyckte om om honom. Vi blev väldigt nära vänner och vi fann en harmoni tillsammans, jag trivdes med honom och han trivdes med mig. Den harmonin förstördes dock efter en tid. Han ville resa iväg och se världen, vilket slutade med att han blev en populär stjärna i ett band kallad "One direction", så att se honom här var ovanligt. Det gjorde mig misstänksam, till och med.

Han gick sakta mot mitt bord, för att sedan stanna mitt framför mig. "Can I?" sa han med en tjock accent, tjockare än vad jag minns. "Sure, Niall" sa jag och nickade mot sätet framför mig. Det var ett par år sen vi hade träffats sist, när han åkte iväg var han bara 15 och knappt i tonåren. Hans röst hade blivit mycket mörkare och jag skulle ljuga om jag sa att han inte var aktraktiv.

Niall granskade mig noga, hans ögon svepte över mitt långa bruna hår, mina bruna ögon, min näsa, mina läppar, och till slut, mina bröst. Han kollade genast upp och man kunde se en mindre rodnad spridas på hans ansikte.

"So, how's life going?" sa jag och han log. "It's going great, but it's nice to have some time off" svarade han och jag nickade. "You?" sa han. "Well, I graduaded with A's in all my subjects, but the school did't take me in becouse of my.. problems" sa jag och försökte att le. "No need to hide your disapointment, Clara. I'm sorry to hear, really. I know you worked hard.. But are you still going on that crap?" sa han och jag skakade på huvudet.

"No, i have quit"

----------

Ny novell! :)