Du är fan omöjlig

498 0 0
                                    

Till slut, vad som kändes som flera minuter senare, släppte spänningarna från min kropp och jag föll handlöst och flämtande fram på hans bröst. Jag fnös till när jag insåg att inte ens hans svett doftade illa. Det var hans distinkta doft av röda Marlboro och tallbarr blandat med den salta, lätt fräna doften av svett. Jag ville ligga kvar där tills mina ben domnade bort vilket skulle ske snart nog. Det hade börjat pirra i högerfoten och stack konstigt i mitt vänstra lår vilket inte bådade gott. Men när han smekte min rygg hade jag inga tankar på att flytta mig. Det var dumt att röra sig, dumt att ens tänka längre, och extremt dumdristigt att prata. Tystnaden hängde kvar i luften men den var behaglig. En paus från det omvälvande som hänt och en uppskattad chans att tömma hjärnan.

Det enda jag behövde nu var att ligga kvar på hans bröst, med örat över hans hjärta och få känna det hamra på bestämt, men en aning lugnare nu än för fem minuter sedan. Eller hur länge hade jag varit här? Det kändes som för evigt och inte länge nog. Jag suckade när hans händer började massera min hårbotten med lätta rörelser. Det behövdes märkte jag snabbt då jag insåg hur spänd jag var där, antagligen stressen av att vara så gott som arbetslös. Trots spänningarna var det omöjligt att minnas senast jag varit så här pass avslappnad. Hade det någonsin hänt? Jag var alltid på väg någonstans, det var stressigt i plugget eller så kunde jag inte sluta bli distraherad av min telefon. Detta var bättre än någon massage eller terapi som jag upplevt och det var inte slut. Han ville ha mig. Det var precis de orden han använt. Han ville ha mig. Det kändes omöjligt och rätt. Som om jag äntligen hittat någon som passade mig. Som förstod mig och hur jag fungerade. Någon jag inte behövde göra mig till för eftersom han redan visste precis vem jag var.

I natt hade han sett mig naken men innan dess hade han sett betydligt mer än så. Med honom hade jag delat allt som jag försökte dölja för andra. Det som var tabu, förbjudet och för pinsamt att erkänna. Men han visste nästan allt det där. Lite hemligheter var nödvändigt, men han visste mer om mig än någon annan i mitt liv. Jag kunde såklart inte veta om han delade lika mycket med mig men vad vi hade var speciellt. Vår vänskap, hela vår relation, var unik och omöjlig att förklara för någon utomstående.

- Kommer du ihåg förra sommaren när vi drack ute på piren med Johan och Sam? frågade jag mot hans bröst. De hade med sig en brun sörja till häxblandning som smakade hostmedicin och sen drog vi till någon skum hemmafest?

- Mm, mumlade han som om han inte ville bryta den rofyllda tystnaden som rått framtill att jag brutit den.

Han skrattade kvävt, som om han plötsligt kommit på något extremt roligt som han ändå planerade att hålla för sig själv.

- Vad? frågade jag krävande.

- Det jag minns klarast från den kvällen är hur du spydde rakt i mina nya sneakers. Den där bruna sörjan försvann aldrig.

Jag mindes detta i små fragment. Antagligen inte på grund av alkoholen utan för att jag arbetat hårt för att glömma detta pinsamma inslag. Illamåendet hade överraskat mig, som en våg som inte gick att hindra, och han satt i skottlinjen. Men trots att jag faktiskt spydde på honom höjde han inte ett ögonbryn, än mindre rösten. Jag minns fortfarande hur hans starka händer höll tillbaka mitt hår och tålmodigt väntade ut det. Långt om länge tog det stopp och han såg till att jag var okej. Tvättade av mig och sen sig själv på den närmaste offentliga toaletten och gav mig glas efter glas med vatten tills synen inte var lika grumlig.

- Jag minns att du försvann där på festen i säkert en timme och ingen visste var du tog vägen. Minns du var jag hittade dig?

- I köket med en tallrik nygjord pasta och pesto tillsammans med den där galna hunden.

En nattWhere stories live. Discover now