Lögnens Änglar

18. Sista pusselbitarna

”Gjorde hon dig illa?”
”Nej.”
”Säkert?”
”Inte mer än att handklovarna var obehagligt kalla när hon tog dem ur bilen.”
Chris fick upp låset i handklovarna. Så snart de lossade gned Fifer sina handleder på samma sätt som de flesta gjorde när man befriades från dem.

Alice hördes avlägset där hon stod och pratade i telefon mellan bilarna.
Mark var med på ett hörn och hjälpte till att dirigera fällan de skulle ordna åt Claire.

Fifer vände sig om på sätet så att de satt mittemot varandra. Att se hennes ansikte så nära sitt fick det att strama kring bröstet, men han ville inte vara allt för blödig inför henne.

Hon log innan hon oväntat lutade sig fram och stack näsan i kragen på honom.
Efter ett djupt andetag satte hon sig upp igen.
”Du luktar alltid så mysigt.”
Hennes lika oväntade kommentar fick honom att skratta till.
”Det var ju tur”, fick han fram.
Hon log.
”Jag har bara känt lukten av kemikalier i flera timmar nu. Dels ville jag se att näsan fortfarande fungerade och dels ville jag lukta på något trevligare efter den långa tortyren.”

Han lyfte handen och lade den på hennes kind.
”Säkert att du är okej?”
Hon log igen.
”Trött. Näsan svider. Börjar bli hungrig... Och lukten av dig fick mina tankar till helt fel saker just nu, men annars är det bra.”
Han log och vågade slappna av.
Fifer hade inte visat tendenser att töja på sanningen än, så han litade på att hon menade det.

Han övervägde precis att luta sig närmare när Mark dök upp i dörren.
De vände sig till honom.
”Bernard vill att ni åker till stationen. Tillslaget mot Claire är i insatsstyrkans händer och ni har båda tagit en personlig inblandning i fallet. Ni kommer nog att få ledigt någon dag för att samla er, men ni får höra med honom hur han vill lägga upp det.”

Chris han bar Fifer till deras bil.
Hennes skor var kvar i huset, om han inte mindes fel. Hon hade dem inte på sig i alla fall.

Efter att ha lyft in henne i passagerarsätet gick han runt för att sätta sig bakom ratten.
Tröttheten började komma ikapp när lugnet återinfann sig och han hoppades att han inte skulle utgöra någon trafikfara på vägen hem.

Fifer tassade genom avdelningen när hon följde honom till Bernards kontor.
Chris kunde inte låta bli att le åt hennes prasslande steg när hon inte hade annat än sockor och skoskydd på sig.

Bernard tittade upp från några papper när de dök upp i dörren.
”Sig in. Sätt er”, sa han och plockade undan framför sig.
Fifer stängde dörren efter dem innan hon satte sig i fåtöljen bredvid Chris.

Så snart de alla satt blev det tyst i rummet.
Bernard knäppte händerna på bordet framför sig och tog ett djupt andetag.
”Jag beklagar det som hände dig, Fifer. Jag hoppas att det inte blev en allt för traumatisk upplevelse?”
Chris följde Bernards blick till Fifer.
Hon skakade på huvudet.
”Jag klarar mig. Det blev en natt med dålig sömn, men jag kände aldrig att jag svävade i livsfara. Det var inte mer än obekvämt.”
Bernard nickade.
”Vi har resurser i form av psykologer och terapi om det skulle visa sig att det hemsöker dig i efterhand”, sa han sedan och Fifer nickade.
”Jag ska släppa iväg er, så att ni får åka hem och ta igen er efter den här upplevelsen. Jag hoppas ändå att det inte blir för mycket begärt att ni kommer in i morgon?”

Både Chris och Fifer skakade på huvudet och Bernard nickade igen.
”Bra. Jag tror att ni är bäst lämpade för att göra en brottsplatsutredning på det där huset. Om jag förstått det rätt så ligger det sista offret med största sannolikhet i källaren?”
Han såg på Fifer som nickade.
”Dessutom vill jag ha en full rapport från er angående de senaste händelserna”, tillade han och de nickade igen.