Don't Fall For the Player

Kapitel 20.

Kapitel 20! Wow!

(Stephanie på bilden, som spelas av Spencer Locke)

Detta kapitel går, utan tvekan, till @lookBehindU . Den där kommentaren. Asså wow. Och alla andra kommentarer. Gud. Jag blir så glad, jag var euforisk i söndags. Ångesten för att måndag var nästa dag var borta, tack till dig!

(Boken är #8 i Teen fiction kategorin på Svenska! AAAHH!)

Enjoy!
______________________________

(Stephanies pov)

"Jag minns inte vad som hände Stephanie", säger Diana och se på henne med stora ögon fyllda med oro.

"Va?" är det enda hon får ur sig till svar. Vad då mins inte?

Diana suckar högt. "Jag vet inte varför jag är här, vad du menar med att Lukas är här och...", hon pausar och blinkar bort några tårar. "... jag fattar framför allt inte att min pappa är här."

Stephanie är mållös. Vad ska hon göra? Berätta för henne vad som hände eller låta någon proffetionell hjälpa henne med att sakta få tillbaka minnet?

"Är min pappa verkligen här?" avbryter Diana.

"Ja, han sitter där ute. Ska jag-?"

"Nej, hämta honom inte. Inte ännu... Han får vänta, jag har väntat på honom tillräckligt länge för att kunna säga att jag inte vill se honom."

Stephanie har inte koll på Dianas relation till sin pappa, men dem verkar ha gått igenom många saker för att få Diana att betee sig såhär.

"Okej, men... Jag borde nog iallafall hämta en sjuksköterska... Eller någon iallafall." Diana nickar.

Stephanie ställer sig upp och lämnar rummet. Första bästa sjuksköterska hon hittar berättar hon för om att Diana har vaknat. Kvinnan rusar genast iväg och ropar till sig några andra skötare.

(Lukas pov)

Han vet inte hur lång tid det har gått sen Stephanie kom tillbaka och berättade att Diana äntligen hade vaknat. Kanske en timme eller så, möjligen lite mer.

Eaton har flera gånger försökt fråga Stephanie vad Jessie ville, men varje gång vinkar hon bara avlägset med handen - som om hon är försjunken i sina egna tankar -. Han börjar bli lite irriterad, Eaton. Han bryr sig ganska mycket om Stephanie, eller iallafall så verkar det som det när han ser på henne med en orolig, men samtidigt uppretad, blick.

"Snälla, Stephanie, berätta vad hon sa", försöker Eaton för mints hundrade gången.

"Men släpp det Eaton! Jag har ju sagt flera gånger att det inte var något viktigt, okej?" Stephanie suckar djupt och ser upp från bordet för att möta hans blick.

"Nej, det är inte okej. Hon kunde ha sagt vad som helst! Jag är bara orolig för dig", utbrister han och viftar vilt med armarna.

"Eaton", säger Stephanie med en övertygande ton, "Jag uppskattar att du bryr dig, men nu är du överbeskyddande. Jag är o-k-e-j", artikulerar hon. Eaton himlar med ögonen.

Samtalet verkar vara slut, men Lukas vet att om bara några minuter kommer dialogen upprepas igen.

"Jag ska bara gå på toa", säger han ursäktande innan han reser sig upp. Eaton verkar inte ha hört honom men Stephanie nickar försiktigt.

Han ska inte på toa, självklar inte. Han har varit på det här trista sjukhuset i flera dygn, utan att ha sett personen som har fått honom att vägra lämna det. Stegen är bestämda när han går mot hennes rum. Ja, han har gått förbi några gånger, men han har aldrig gått in. Aldrig har han satt sig ner på den ensamma stolen för att hålla hennes hand. Aldrig suttit där och hört EKG maskinens pip eka genom tystnaden. Aldrig lutat sig frammåt för att kunna känna hennes varma andetag mot sin kind.