Stalker

kap 13

Frida drog mig igenom hela hennes hus. Rundturen tog runt en halvtimme. Wow, om vi hade gått runt i mitt hus skulle det väll max ha tagit runt tio minuter. Äntligen släppte Frida min arm

- Och det här är min brors rum, sa hon.

Hon öppnade dörren och kom in i ett stort rum med nästan endast gråa och svarta möbler. På väggarna hängde det bilder på olika bilar, Cobra, Ferrari, Mercedes och några Lamborghinis. Vid fönstret stod en stor dubbel säng med svarta lakan. Skrivbordet stod vid en bokhylla och en stor platt tv tog upp en stor yta av rummet.

- Kom nu, min bror kommer hem snart och han är inte direkt något man vill se på.

- Men det säger du bara för att han är din bror, säger jag och vänder mig om så att jag kan se Frida rakt i ögonen.

- Nej, alltså jag ska visa en bild på honom.

Hon tar upp sin mobil och slår in sin kod. Den värkar vara överdrivet lång för det tar henne nästan en hel minut att låsa upp sin telefon. Efter en stund vänder hon skärmen mot mig och jag får se en bild på två glada personer som antagligen är utomlands. I bakgrunden går solen ner och några fåglar flyger förbi. Den ena personen på bilden är Frida. Hennes leende är lika stort och glädje fyllt som en fem årig flicka som för första gången har fått rida en ponny. Personen bredvid är en man eller rättare sagt en kille. Han har flottigt hår som är kastanj brunt och har lagt säg ner mot huvudet. Han ler påtänkt leende. Som att de är någon som tvingar honom. Hans kropp är enkelt byggd och han bär en grå hodie även fast det nog är jätte varmt där. Ögonen, varför känner jag igen hans ögon? Vänta jag har sätt honom förut. Men vart? Frida vände tillbaka telefonen och jag vaknade upp från tankarna.

- Där ser du, ingen godbit direkt.

Mm, är det jag får ut ur min mun.

Borde jag säga att jag har sätt honom förut? Nej det är nog inte så viktigt. Det finns flera personer som liknar honom i Stockholm. De är nog därför jag känner igen honom. Frida tog tag i min arm igen och drog mig ut ur rummet.

- Kom vi går till mitt rum

Med raska och kraftiga steg gick vi mot Fridas rum. På väggarna hängde det stora tavlor med bilder på både familjer och tavlor från konstnärer jag inte alls kände igen namnen på. Fridas sovrums dörr var täckt med bilder på familjen och vänner. Mig på dörren hängde det en stor svart skylt med texten "back off!" på. Hon öppnade dörren och det kändes som om jag var i himmelriket men det var bara dom stora fönsterna som släppte in sommarens sista strålar. Hon gick mot fönsterna och drog för dom med ett par underbara rosa gardiner sedan gick hon och satte sig i sin dubbel säng.

- Så.. Vad vill du göra? Säger hon och kollar på mig med en oskyldig blick. Hennes ögon glittrar till då och då av att solen tar sig igenom gardinerna.

- Jag vet inte.

Vi kollar på varandra en kort stund. Tystnaden som uppstod var hemsk och jag hoppades att den snart skulle brytas av en riktig dum eller härlig idé.

- Jag vet, sa Frida och strålade. Vi kan bada i min pool och äta glass!

Jag kollade på henne med stora ögon.

- Har ni en pool?

- Ja, jag det har vi.

- Men jag har ingen bikini, sa jag och kollade ner i golvet. Hon hade verkligen frestat mig med att bada.

- Du kan få låna en av mig, vi har nog samma storlek.

- Tack

Vi både gick mot en dörr i hennes rum. Hon öppnade den och jag trodde inte att hon skulle lyckas med att häpna mig en gång till men med det hade jag fel. Frida har en walk in garderob. Vi både gick in tills hon stanna vid en hylla med minst 20 par bikini överdelar. Det fanns otroligt många olika märken. Allt från triangel till holister. Jag antar att hon såg min mun som stod hel öppen. Genast så stängde jag den och försökte konsentrera mig men det var så svårt. Till slut så fick jag låna en grön triangel bikini som var mint grön. Jag trodde att ja skulle få låna någon enkel H&M bikini men nej. Jag tackade Frida och gick in i ett av husets badrum och bytte om. I vanliga fall så brukar inte jag passa i grönt men jag såg inte så illa ut faktiskt. När jag var klar och hade kollat mig i spegeln en sista gång gick jag ut.

- JAG ÄR I KÖKET PÅ UNDERVÅNINGEN, skrek Frida och jag började leta mig fram till en trappa. Det var nog en massa personer som måste ha tappat bort säg i det här huset. Jag kanske hittar ett lik, hahaha. Jag suddar bort tanken ur huvudet och hittar äntligen den massiva ek trappan. Ett steg i taget tänkte jag när ja gick ner.

- Här, säger Frida och räcker mig en sked. Hon har på sig en rosa Holister bikini med rosa spets som hänger. Den är riktigt fin och passar hennes former bra tänkte jag. Vi gick ut på terrassen och tog fram två handdukar ur ett skåp som stod där. Frida höll ett packet med GB gräddglass i handen men ställde hastigt ner den på ett bord alldeles intill.

- Ska vi? Sa hon och kollade mot den gigantiska poolen.

- Sissten i, sa jag och började springa.

Frida sprang rakt bakom mig men jag hann först i. Båda vi skrattade hysteriskt mycket så att vi tillslut nästan inte kunde andas. När vi väl har lugnat ner oss så börjar Frida kolla på mig.

- Så berätta lite om dig själv, säger hon och kollar intresserat på mig.

- Finns väll inte så mycket att berätta förutom att jag kommer från Stockholm och att mina föräldrar är dom sämsta på jorden som tror att konst kan lösa alla problem.

- Meh, säger hon. Jag menar typ vad du gillar att göra på fritiden och sånt.

Jag simmar fram till henne och kollar alvarligt in i hennes ögon.

- Vill du verkligen veta det?

- Ja de vill jag.

Man ser en liten glimt av rädsla växa i hennes ögon.

- Jo, jag skvätter vatten på små skit ungar säger jag och lipar mina händer. Fort som attan kastar jag så mycket vatten jag kan på henne.

- Sluta, skriker hon och skrattar.

- Mohahahahahahaha, aldrig.

Men självklart efter en stund så slutar jag.

- Okej din tur, berätta lite om dig själv.

Hon granskar mitt ansikte och sedan öppnar hon munnen.

- Ja, som du ser är mina föräldrar rika men jag hatar att prata om det. Jag vill helst vara som alla andra.

Hon kollar ner på sina fötter innan hon säger den sista meningen.

- Och jag har aldrig haft en riktigt vän.

Hon börjar kolla på mig. Det är nästan så att jag får skuldkänslor.

- Men nu är det ändrat, jag är din vän.

Ett leende lyser upp på hennes läppar.

- Tack.