Kapitel 1

13.7K 317 381
                                    

Det finns ett uttryck som säger att om man ser långt ut över vattnet tillräckligt länge kan man nå horisonten med ens bara händer. När jag var liten trodde jag på det. Varje gång solen gick ner långt utanför slottets fönster sträckte jag ut fingrarna så långt jag kunde, bara för att kunna nå ljuset. Det var magiskt att blicka ut över solens sista strålar. Jag försökte fånga så mycket som möjligt av de få sekunder av dagen som fortfarande varade, som fortfarande fanns där. Senare blev jag mognare och växte. Det blev självklart för mig att man inte kunde nå horisonten. Ändå känns det som allt är möjligt när jag ser ut mot havet. Som om något väntar långt där borta. Bortom murarna av sten, kungadömet och fastlandet.

Min längtan att komma bort härifrån förvånar mig inte längre. Det har blivit som en ren vana att drömma sig till en helt annan värld där jag inte är av kungligt blod. Där jag är fri och har mina egna regler. För tro mig, att vara dotter till kungen och drottningen är en stor börda. Hela tiden måste man göra som de äldre säger. Man får inte göra si och inte göra så. Man måste lyssna på lektionerna och få gott omdöme under testen. Om jag inte studerar stenhårt på kungarikets historia är jag förbjuden att lämna slottets väggar.

Fast det har aldrig stoppat mig.

Jag är inte den arvinge folk tror att jag är. Mitt rykte har spridit sig till våra grannländer, om inte ännu längre. Där får folk höra att jag är otroligt vacker och uppför mig precis som förväntat. Jag skulle bli en god hustru till kommande kung och föda honom många barn. Vilket skämt.

Jag är inte vacker. Inte så som de tror i alla fall. Enligt dem ska en prinsessa aldrig se en man i ögonen. Hon ska aldrig prata om det handlar om ett annat samtalsämne och hon får absolut inte vara för högljudd. Händerna ska vara knäppta i knäet när hon sitter vid bordet och det är en ren katastrof om hon tuggar för stora bitar kött. Om hon följer alla de oskrivna reglerna, och många fler, är hon riktigt vacker.

Och jag uppför mig aldrig som förväntat.

Jag äter som en gris och aldrig har jag hållningen rätt. Att gå i lagom takt kommer inte på fråga och att vara artig mot friare kan alla glömma. Jag vägrar att gifta mig. Jag vägrar ha barn. Jag skulle hellre lägga mig ner på marken och dö.

"Prinsessan?" En röst drar mig bort från mitt dagdrömmande. Jag blinkar hastigt upp mot Raymond som endast skakar på det lilla huvudet och drar lätt med handen över det vita skägget. Han är min lärare i historia, och är verkligen duktig. Han glömmer inte ett enda årtal och sättet han talar på får det att låta som han levt i hundratals år.

Däremot är jag en usel elev.

"Prinsessan, Caitlin?" säger han bekymrat och kliar fortfarande i det långa, vita skägget. "Du måste lära dig att lyssna."

Jag sliter blicken från stenfönstret och suckar ljudligt. "Hur många gånger ska jag behöva säga att du inte behöver säga Prinsessan? Caitlin räcker."

"Ers majestät, jag har blivit informerad av er mor att-"

"Jag bryr mig inte alls vad hon sagt. Säg Caitlin eller ingenting alls."

Självklart fortsätter han kalla mig allt annat än endast mitt namn. Det är som att prata med en mur och jag stryker handflatan mot pannan. Solen är på väg ner. Vi har suttit här i över fyra timmar och ärligt talat kommer jag inte ihåg någonting från föreläsningen. Jag bryr mig inte om kungafamiljen som varit min farfars mors kusiner. Det är inte intressant. Vilka de än var och vad de än gjorde har de inget med mitt nuvarande liv att göra.

Raymond använder sin tjocka bok och börjar än en gång läsa ur den. Jag betraktar honom, men hör inte ett dugg på vad han säger. Han börjar bli gammal. Eller ja, börjar kanske inte är rätt ord. Han måste blivit gubbe långt innan jag föddes. Han var mammas lärare, och nu min. Tänk om han stannar länge nog för att lära ut mina barn? Nej, det kommer ju aldrig ske. Stackarn, tänker jag. Jag är antagligen den sista elev i familjen som han kommer ha.

Den dolda rosen Where stories live. Discover now