En novell- Jag är saknad

Jag är saknad

Jag står framför dörren som jag inte får passera. Det är en vit dörr som får nyfikenheten att bubbla inom mig. Ben är inte hemma, det här är min enda chans att dampa nyfikenheten och ta reda på vad som gömmer sig bakom dörren. 

Jag vrider dörrhandtaget, dörren knakar och besvikelsen möter mig på andra sidan av dörren. Det är ett kontor, ett helt vanligt kontor, varför skulle jag inte få vara här inne?

Rummet är litet till skillnad från de andra rummen i huset, i mitten av rummet står ett stort skrivbord dekorerat med några pennor och böcker. På den vita väggen hänger färglösa tavlor som fyller den tomma ytan. Fönstret i rummet är gömt bakom vita gardiner.

Min blick fastnar vid något färgglatt och jag kan inte hjälpa nyfikenheten. Jag tar några steg och får syn på en liten karta liggande på skrivbordet. En markerad stig följer kartan från ena sidan till andra. I slutet av den markerade stigen finns det ett rött kryss. Till min förvåning finner jag en fastklistrad bild på mig tillsammans med en adress. Mitt mörkbruna hår hänger ner från axlarna, mina lappar är formade i ett brett leende och mina blåa ögon lyser i solen. Bilden verkar inte var tagen för länge sedan men ändå känner jag inte igen den. Jag viker ihop kartan och gömmer den i bakfickan av mina jeans.

"Vad håller du på med?" vrålar en välbekant röst.

Jag hoppar till och vänder mig om, jag är paralyserad, hjärtat hoppar ur bröstet men jag fångar tillbaka det i sista stund. Vid dörröppningen till kontoret står Ben, hans vackra blåa ögonen är borta. Det enda jag ser är iskan i hans blick. Jag försöker samla allt mod jag kan få tag på innan jag öppnar munnen för att tala.

"Jag var nyfiken" förklarar jag lugnt trots paniken som äter upp mig långsamt.

Jag blinkar och plötsligt står han framför mig med handen hårt pressat mot min kind och jag känner hur smärtan sprider sig i ansiktet. Jag är mållös. Det här kan inte vara sant. Jag tvingar tillbaka tårarna som fyller mina ögon och möter hans blick. Hans arga blick mjuknar när hans ögon hittar mina och jag tror nästan att han ska be om ursäkt. Men det gör han inte. Smärtan sprider sig från kinden till hjärtat som brister en aning. Jag går förbi honom och ut ur rummet. Jag stänger dörren till mitt rum och tårarna går inte att tvinga tillbaka längre.

Jag sitter på sängen i mitt rum med blicken på golvet. Tårarna rinner som floder tills mina kinder drunknar. Jag tar fram kartan från fickan och studerar detaljerna. Jag läser adressen om och om igen med förhoppning om att det ska väcka några minne. Med förhoppning om att återfå alla minnen som en gång försvann i bilkraschen.

Jag var med om en bilolycka och läkarna sa att jag tappade minnet, förklarade Ben till mig dagen jag satt på sjukhus sängen, helt förtvivlad och förvirrad. Jag förstod inte vad jag gjorde på ett sjukhus, jag visste inte vem jag var, jag fattade inte vem främlingen som stod framför mig var, jag mindes ingenting. Bens besvikna blick tydde på smärtan i hans hjärta. Han förstod inte hur jag inte mindes honom. Jag tyckte nästan synd om honom trots att jag inte minns vem han var. Han introducerade sig själv som min pojkvän och läkarna konstaterade hans ord. Jag följde med honom hem och det var då helvetet öppnade sina dörrar åt mig.

Jag fick inte gå ut, jag fick inte se världen, jag fick inte hitta mig själv. Idag bevisar han en gång till att det här är inte kärlek. Jag kanske inte minns vem jag var eller något om min bakgrund, men jag vet att det här är inte kärlek. Jag granskar bilden som är fastklistrad på kartan. Jag vill hitta den glada personen på bilden, den här adressen måste betyda någonting. Jag är determinerad att lämna det här stället och hitta mig själv.

Dörrarna som leder till friheten är låsta, jag måste komma på en annan utväg, min enda utväg. Fönstret. Jag tar fram en liten svart ryggsäck och packar in allt viktigt jag kan hitta i rummet. En gammal vatten flaska, extra kläder och den lilla kartan. Jag knyter fast ett långt rep på bordet bredvid fönstret. Jag dubbelkollar knuten innan jag slänger ut repet genom fönstret. Det är nu eller aldrig. Jag tar tag i repet och börjar klättra ner långsamt och försiktigt. Fönstret är ganska högt upp från marken. Hjärtat bultar snabbt. Som tur tar repet emot min vikt trots mina skakande ben som knappast håller upp mig. Plötsligt hör jag ett ljud, det låter nästan som en möbel som dras mot golvet. Hjärtat bultar snabbare och jag börjar klättra ner fortare. Jag drar till mig alldeles för mycket uppmärksamhet. Jag är snart ner på marken, bara några meter till, tänker jag.

Jag kollar upp mot fönstret och hjärtat stannar. Ben står vid fönstret med blicken fastklistrad på mig. Hans ilska fyller atmosfären och jag tror nästan att det ska spruta eld ur ögonen på honom. Han skriker något som jag inte uppfattar på grund av min höga puls som blockerar ut allt ljud, sedan försvinner han, Paniken sprider sig genom kroppen, han är säkert ute efter mig. Jag släpper greppet om repet och faller ner mot marken. Smärtan sticker mig i benet men jag tvingar mig upp och tar fram den lilla kartan. Jag försöker vända den åt rätt håll och jag följer den markerade stigen.

Jag springer, jag springer som jag aldrig har sprungit i hela mitt liv. Jag springer förbi höga träd, stora buskar, döda blommor. Månen lyser upp himlen tillsammans med stjärnorna och jag springer. Jag springer från mina bekymmer, jag springer ifrån Bens ilska, från hans manipulation. Mina steg ekar bland löven på marken och jag hör hans snabba fotsteg bakom mig. Han skriker åt mig att stanna, han skriker åt mig att sluta springa, att vända om och följa med honom hem igen. Jag vet inte om det är min hjärna som lurar mig, om den ilskna rösten jag hör är falsk men jag tar inga risker. Jag fortsätter att springa.

Minuter blir till timmar och jag är utmattad. Mina andetag är tunga och mina ben värker. Den svala luften är ingen hjälp mot svetten som rinner ner från pannan. Jag studerar kartan igen, jag är inte långt borta från adressen. Jag granskar min omgivning. Jag står på en bilväg omringad av stora lyxiga hus. Jag är långt borta från den mörka skogen, från Bens ilskna röst, från våldet som han kallar för kärlek. Jag är långt borta från alla bekymmer och jag känner lättnaden som sprider sig från hjärtat och ut till resten av kroppen.

Jag blundar i några sekunder innan jag öppnar ögonen igen. Min blick fastnar på en smutsig lapp som ligger på marken. Hjärtat stannar. Jag är paralyserad. Jag kan inte andas. Mina skakande händer plockar upp lappen. På den smutsiga lappen finner jag en bild. Den här gången känner jag igen bilden. Det är samma tjej med mörkbrunt hår som hänger ner från axlarna, samma glada leende och samma blåa ögon som skiner i solen. Det är samma bild som sitter fastklistrad på kartan.

Jag tar ett djupt andetag och lättnaden förvandlas till skräck när jag läser den stora rubriken på lappen. Julia En Saknad Person. Jag är mållös, jag är paralyserad, tankarna snurrar. Plötsligt börjar jag förstå, plötsligt slår det mig. Tankarna slutar snurra och nu minns jag, Ben är inte min pojkvän, han är min kidnappare.