Lönnmördaren

Kapitel 11

Jag stelnar till,
- Va?

- Kom.
Jason vänder tvärt om och börjar gå mot dörren.

Jag skyndar mig efter och även Daryl följer efter.
Vi går genom korridorerna och in i ett rum. Där sitter en kille med stora glasögon och spretigt hår. Nörd, är det första som dyker upp i mitt huvud.
Men vem bryr sig - han vet var Hunter och Nick finns.
Vi går fram till bordet han sitter vid, där ligger en karta utsträckt.
- Vart var deras förra gömställe? Jason tittar inte på mig utan på kartan.

Jag studerar kartan lite innan jag pekar på ett område där huset dem bodde i ligger.
- Här.

Jason nickar fundersamt.
- Vi har letat lite och kommit fram till att dem med största troligen gömmer sig här.
Han pekar på några byggnader.

- Varför skulle dem vara där? Ser inte så osynligt ut direkt.

Daryl frustar till och jag blänger på honom.

Jason ler bara lite åt hur korkad jag (tydligen) är,
- Det finns massvis av tunnlar under husen, som inte syns på kartor.

- Toppen! Då hittar vi dem jävlarna.

~

Jag, Daryl och Jason ger oss av direkt i Jason's bil.
Jag har sagt åt dem att stanna i bilen, det här är något jag måste klara av själv.
Dem har visat mig vart tunnlarna ligger, så nu vet jag exakt hur jag ska göra.

Jag står ovanför trappen som leder ner till källaren i uthuset som slutligen ska leda mig till tunnlarna där dem tydligen gömmer sig.
Jag stannar och drar några djupa andetag. Bilder av Eleonora far förbi i mitt huvud.
Eleonora på skolfotot, Eleonora som skrattar, Eleonora som ligger i en blodpöl. Eleonora död.
Mina ben viker sig och jag ramlar nästan ihop.
Andas.
Jag måste avsluta det här nu.
Jag måste göra det. Jag.
Andas.

När jag mår bra igen går jag snabbt nerför trapporna och genom några dörrar och rum i källaren. Tillslut kommer jag fram till en dörr som leder ut till tunnlarna.
När jag öppnar den ser jag tunnlarna breda ut sig. Dem är såpass höga att jag kan gå raklång därinne. Fast jag är rätt kort.
Jag går in i ett rum. Där är Hunter.
Han sitter vid ett bord och håller på med en pistol.
När han ser mig spärras hans ögon upp och han höjer pistolen för att skjuta. Precis när han ska trycka in avtryckaren genomborrar kniven hans hals.
Jag pustar ut - jag hade ingen om att jag var så pricksäker.

Plötsligt hör jag springande steg och hinner precis se Nick försvinna runt kröken till nästa tunnel. Jag kastar mig ut och springer efter honom, men han har långt försprång. Jag tar en snäv sväng och tvärstannar - tunneln delar sig i fem nya tunnlar. Jag har ingen aning om vart Nick sprang.
Andas.
Jag orkar inte ens tänka tanken att leta igenom dem alla, så jag springer ut igen. Till bilen, där Jason och Daryl sitter.
Jag hinner knappt in i bilen innan Jason frågar,
- Hur gick det?

- Nick kom undan.
Är det enda jag säger.

~

Veckorna flyter på, Daryl fortsätter att träna mig och jag hjälper dem laglösa när det behövs.
När dem ska stjäla nåt, eller så.
Men idag, har jag bestämt mig för, ska jag åka hem. Jag måste hem och berätta för John, jag måste hem och fortsätta mitt yrke.
Hem.
Inget hem utan Eleonora.

Jason kör mig hem, när jag, (tro det eller ej), kramat Daryl hejdå och lovat att återvända snart.
När jag kommer hem väller känslorna över mig igen. Jag har försökt att dölja det, men Jason får mig verkligen på fall.
Vi sitter i bilen utanför mitt hus. Jag blundar och försöker samla kraft.
När jag slår upp ögonen sitter Jason med ansiktet så nära mitt.
Han kysser mig lätt på kinden - ett hejdå, inte ett adjö.