När månen skiner

Kapitel 16: Pappa (Onsdag)

Rasmus kastade sig ner på mage i diket och rev upp mobilen ur fickan. Händerna skakade så mycket att han höll på att tappa den. Fan fan fan. Helvete helvete helvete. "Robin" stod det på displayen. Han tryckte tummen på "Avvisa" med all sin kraft. Hjärtat bankade livrätt. Jävla Robin. Om han bara visste att han skulle vara anledningen till hans död. I någon sekund så slöt han ögonen. Men vad skulle det göra för nytta. "Om jag inte ser dem så kan dem inte se mig"

Det var bara ett gammalt talesätt, ingen sanning. Tveksamt kollade Rasmus upp ur diket. Hans hjärta nästan stannade när han insåg att gruppen stannat upp. De hade hört hans mobil över vattenfallets dånande ljud och de stirrade ner i diket rakt emot honom. Han fick ögonkontakt med Oskar. Det grep tag i magen. Han såg nästan lika skräckslagen ut som han själv.. Hans ögon var vidöppna och blicken nålade fast honom. Hans frisyr piskade som vågor på hans huvud. Träden vajade i takt med vinden som bara verkade bli starkare. Den där sekunden kändes som en evighet. Tankarna stod stilla. Det fanns ingenting konkret att göra. De såg honom. Han såg dem. Himlen låg mörk över dem. Solen var dold under ett tjockt lager med ilskna moln. Så kickade adrenalinet igång i hans kropp. Han kastade sig upp ur diket och spurtade iväg över grusvägen. Förmodligen en av de mest idiotiska ideerna man kunde få för sig. Ändå så fortsatte han som om han var Usain Bolt och skulle kunna springa ifrån dem.

"Vafan?" hörde han killarna råma bakom honom när de satte sig på motorcyklarna och kom efter honom. Hur dum kunde man vara. Såklart han inte kunde springa iväg. Han accelererade och sprang så snabbt som han kunde men han hörde hur dom kom närmre. Cykeln låg någonstans inne i skogen några meter fram. Men han skulle aldrig hinna ta den och han kände redan hur den tunga luften gjorde det jobbigare att springa, så han saktade ner. Mer och mer ända tills han stod helt stilla. Gav upp och väntade på ödet. Han kände sig precis lika stelfrusen av skräck som han gjort när han sett Oskar gå ner för backen till stugorna när han fått reda på att de skulle bli rumskompisar. Han visste att hans liv skulle bli ett helvete. Nu var det över. Fjorton och ett halvt år av Rasmus Karlssons liv var nu avslutat. Snart skulle det stå i tidningarna hur han blivit mördad av några norrländska gangsters.

"Hörru!" En tjock hårig hand la sig på hans axel och han ryckte till. Han spann runt så att han stod näsa mot näsa med en skallig gubbe med en stor orm tatuering som slingrade sig runt halsen. Han svalde.

"Vafan gör du?" fortsatte han. Rynkorna i ansiktet fick honom att se ut som en livs levande mops med runda tjocka handflator.

"Sakta i backarna" En ännu större hand puttade bort mopsface ur vägen och en stor figur lutade sig över honom. Rödskägget.

"Rasmus ah, fan hörni här e killen ja snackade om" Han skrockade fram nått som Rasmus antog skulle föreställa ett skratt och sedan drog han händerna om sitt röda skägg.

Rasmus var fortfarande andfådd. Det var bara tidiga September men luften stack honom i lungorna.

"Va?" Pep han till. Han kunde skymta Oskar bakom den stora kroppen. Han höll i styret till sin cykel. De andra killarna var inte enorma men Oskars hukade kropp fick honom att se så mycket mindre ut. Han var alltid så svår att läsa. Alltid samma ansiktsuttryck. Precis som nu, som om han knappt alls var brydd att Rasmus stod där. Förhoppningsvis så var det bara en bluff.

Rödskägget log ett tillfredsställt leende, lutade sig ner och viskade i Rasmus öra.

"Jag vet vem du är. Ensam med en svart varg va? Vill du att jag ska bränna dig på bål..Småruska" det sista ordet vred han ur munnen med äckel. Sedan spottade han emot Rasmus. Han ryggade tillbaka när han kände håren ställa sig i nacken. Rödskäggets ögon glittrade av avsky när han tittade ner på Rasmus.