Y/n Riddle's Komplicerade Liv.

Dina storebröder vet alltid bäst.

Jag var så generad efter morgonens händelse. Men Theo var ju snygg och det har jag tyckt sedan jag började första året gör på Hogwarts. Det var något med hans ögon som fick mig helt förtrollad. Jag var i mitt sovrum och satt i sängen. Jag tänkte på allt möjligt men så kom jag in på andra tankar, de som jag inte ville tänka på. Jag kom in på det som hände förra året. Plötsligt fick jag svårt att andas. Jag vet att Tom och Mattheo har sagt till mig att jag måste skriva när jag känner av en panikattack men jag visste att dem var med sina kompisar nu och jag ville inte störa dem. Så jag tänkte bara att det skulle gå över. Men jag hade fel, jag fick väldigt svårt att andas och rätt som det var knackade det på dörren. Jag svarade inte, jag kunde inte få ur mig ett enda ord. Då hörde jag Mattheo utanför.

-Snälla släpp in mig d/n! Vädjade han.
Jag fick fortfarande inte ur mig ett ljud hur mycket jag än försökte och då slog han in dörren hårt och letade oroligt efter mig. När han fick syn på mig förstod han direkt. Han smsade snabbt till någon och satte sig sedan bredvid mig, han tog min hand och la mot sitt bröst.

-Så ja d/n allt kommer bli bra andas bara okej? Sa han med ett lugnt tonfall.

Jag kände hur paniken sakta rann av min kropp och trycket lämnade mitt bröst. Jag började gråta hysteriskt så fort jag fått new pulsen. Tom kom in rusandes och frågade vem han skulle döda medan Mattheo smidigt lyfte upp mig från golvet och la mig försiktigt i sängen.

När jag lugnat mig tog Mattheo tag i Tom och gick ut från mitt rum. Jag visste att de pratade om mig det gjorde dem alltid. Efter en stund kom dem båda in och satte sig på varsin sida av sängen och såg på mig med oroade blickar.

-Hur mår du? Frågade Tom med huvudet på sned.

-Jag mår bra. Säger jag en aning surt.

-Ljug inte för oss d/n. Sa Mattheo med en mjuk men upprörd röst.

Jag vände blicken, ville inte visa att jag grät. Jag drog täcket över huvudet och väntade på att dem båda skulle gå.