Nattens och Dagens folk

Dagens folk - Elna Kaemedon

Jag vaknar av en hand som stryker mig mjukt på kinden. Mina ögon öppnas långsamt.
"Dags att vakna, Elna" säger en melodisk och varm röst som tillhör min mamma.
"Klockan är sju" upplyser hon mig om och går mot dörren.
"Bli inte sen nu!"
Hon har lämnat sovrummet. Jag sätter mig på sängkanten och låter mina fötter sväva ovanför golvet de sekunderna jag frågar mig själv om jag är redo för en ny dag. Jag bestämmer mig för att jag är det och ställer mig på trägolvet. Solens ljus har smugit sig in genom fönstret och lyser upp mitt sovrum. Mina trötta steg dunsar i golvet när jag trögt tar mig ner till köket.

Frukostbordet är samma som vanligt. Pappa som gömmer sig bakom tidningen, mamma som torkar bort min lillebrors ansiktsmask av yoghurt och lillasyster Kadea som har hundra procents fokus på flingskålen.
"Du fyller år imorgon, va?" frågar pappa och kikar fram bakom tidningen.
"Japp. Du har väl köpt present?" frågar jag.
"Va? Jo...euhm...javisst, klart jag har!" svarar han och försvinner skamset bakom tidningen. Mamma viskar någonting i pappas öra och hans stressade ansiktsuttryck lättnar.

Jag är alltid den sista som lämnar huset på morgonen. Det gör att jag har noterat att golven och dörrarna knarrar och gnisslar speciellt mycket när man är ensam hemma. Det är konstigt, men så är det! Exempelvis nu när jag går i trappan. Den knakar och knarrar som om den skulle gå sönder. Fast ensamhetens symfoni skrämmer mig inte, nu när jag är van. Jag kontrollerar att alla lampor är släckta en sista gång innan jag beger mig till skolan. När jag är säker drar jag ner handtaget till ytterdörren och ger mig av.

Väl i skolan flyger tiden. Timmar svävar förbi som sekunder. Men det är för att det aldrig händer något intressant. Som när man har läst en bok för många gånger. Man vet redan vad som kommer hända, och det blir aldrig några överraskningar. Så känns det när jag är i skolan. Alltid samma visa.

Den enda stunden på dagen som tiden saktar ner är på ett specifikt ämne. Mitt favoritämne, magi. Vår magilärare, Zea leder oss in i salen där lektionen ska hållas. Det finns inga lampor eller fönster. För att se har vi tända stearinljus som står på golvet lite här och där. Vi har inte heller några stolar. Alla elever får stå uppställda på rader i salen. Jag förundras alltid över hur det finns syre kvar i rummet. Med hakan högt och blicken mot Zea blir jag räckt den trästav som uträttat stordåd i mina betyg.
"Gör er redo" befaller Zea.
Alla elever sträcker ut armen och håller stavarna försiktigt mellan fingrarna. Sedan gör vi magi, enkla trollkonster som att skapa vinddrag ut ur ingenstans, eller få golvet att vibrera. Därefter ger vi oss på lite svårare trollformer som att ändra färg på föremål eller att få någon sväva. Men inget komplicerat. Det känns som om lärare underskattar mig. Jag har i hemlighet lärt mig de svåra och invecklade formlerna som finns i de gamla böckerna i skolbiblioteket. Till skillnad från skolans små tricks så är det jag lärt mig mer seriöst och praktiskt. Men om jag berättade för Zea skulle hon bara bli sur och tvinga mig att lära mig i samma takt som de andra.

"Slå upp boken på sida tjugotvå-tjugotre, nu ska vi lära oss en ny, lite svår formel, en skaparformel" säger Zea.
Alla slår upp böckerna. Zea demonstrerar först för klassen hur handrörelserna ska se ut och går därefter fram till var och en av oss och ber oss visa henne. Jag är den tredje i min rad, så det borde vara min tur snart. Slutligen kommer hon till mig. Hon stampar otåligt i marken med sina hårda klackar samtidigt som jag förbereder mig. Jag kastar ett öga på bladet en sista gång. Sedan gör jag små nätta cirkelrörelser i luften med trollstaven. En värme någonstans i min bröstkorg uppstår och sprider sig ut i kroppen ut i fingertopparna. Jag blundar. När hettan fortsätter utför naglarna och in i staven känns det som om jag talar ett annat språk. Ett eget språk som endast jag förstår. Plötsligt är jag borta från verkligheten. Jag är i en värld mellan mitt medvetande och mina drömmar. Långt borta men ändå i djup koncentration. Jag känner hur jag skapar något. Jag tror att jag skapar en människa. Jo, det gör jag. Jag skapar fötter, ben, höft, mage, bröst, axlar, armar, händer fingrar, hals och slutligen huvud. Men min skapelse är inte färdig, jag har ansiktet kvar att forma. Jag hör hur ett ilsket rop ekar i fjärran. Är det mitt namn?