Att dejta och inte

Distans?

Killar kommer och går, vänner kommer och går. Livet är ett fucking frågetecken. 

Numera skriver jag exklusivt med en kille ur en liten stad andra sidan Tyskland. Han är fin, snäll, kommunikationen är bra och vi snackar av och på i telefon. Han ska komma och hälsa på mig om 2 veckor har vi bestämt. Jag träffade han då han är min bästaväns-ex- roomate. Vi låg jag trodde ju detta inte skulle vara något seriöst, men nu sitter jag här 3 veckor senare och skriver fortfarande med samma pojke. Han är 5 år äldre än mig vilket är vanligt i mitt fall.  

Denna helg började jag tänka mycket på, om det faktiskt funkar mellan oss två, är jag redo och inställd på att ha ett distans förhållande?

Han är fin, jag kan faktiskt se mig ha en framtid med denna pojke MEN vi bor 6 timmar ifrån varandra med bil. Jag behöver närhet, jag behöver träffa personen jag dejtar ofta. Om det funkar bra ska jag flytta närmre han? För jobb kan jag hitta och vi har en familjelägenhet i närheten typ 1 och 1/2 timme ifrån där han bor nu. Vill jag flytta dit då? Det är en liten stad och jag är en storstadstjej. Skulle han kunna byta jobb och flytta närmre mig? Skulle vi kunna flytta tillsammans? När är det rätt tidpunkt för det?

Jag har jobb där jag bor nu iaf hela sommaren så vi har 3 månader på oss att avgöra hur vi känner för varandra så jag kan planera in flytt. 

Om det slutar mellan oss efter helgen, eller mellan dessa 3 månader skulle jag ens vilja flytta till Österrike eller vilka flytta till en större stad istället nån annanstans i Tyskland?

Jag är så kluven kring hela situationen. Det enda jag vet är att vi ska spendera 4 dagar ihop om 2 veckor och sen avgöra lite mer då. Kan vi ha distans? Kommer det betyda att vi måste pendla mycket ett tag och sen flyttar jag närmre? Eller har han tankar om att flytta? För efter 3 månader kan man väl inte flytta ihop? eller? 

Jag vet kompisar som flyttat ihop med sina partners efter 2 månader så det kanske skulle gå, men är vi redo för det steget då? Är man för ung för att ta såna steg? 

Jag tänkte också, vill jag ens ha ett distans förhållande, är jag en person som skulle kunna klara av sånt? Eller är det bättre att bara säga nej direkt och avsluta nånting som inte ens har börjat?

Jag tänker därmed bara ta ett steg i taget, långhelgen tillsammans kommer avgöra lite mer hur vi vill göra framöver. Tänk om det blir jätte konstig stämning? Tänk om vi har jätte jätte tråkigt? Tänk om vi har jätte kul och aldrig vill släppa taget om varandra igen?. 

Jag har aldrig med 22 år, i hela mitt liv varit fullkomligt kär. Jag har aldrig i mitt liv varit i ett förhållande. Jag har bara haft "situationships" vilket är dedär komplicerade stadiet mellan, kan de bli nåt mer eller ska vi bara låta det va som det är nu för just nu är båda glada men man crushar hårt på den andra. 

Stora frågor.

Jag vet bara jag vill ge han en chans, bättre sagt ge MIG en chans att veta vad kärlek är, låta mig själv bli nära och sårbar för en kille för han ger mig samma tillbaka. Jag vet att jag har svårigheter med att inte droppa killar efter 2/3 veckor för jag blir uttråkad, men klarar jag det en gång, så klarar jag det framöver med. 

Jag provar mig fram, ett steg i taget.