Story of my Life

Kapitel 5

(en vecka senare)

Jag satt i sängen och var inne och kollade ask. Jag hade fått endel frågor sen jag var inne sist. Mest hat. Jag bestämde mig för att strunta i allt, jag loggade ut och gick ner. I köket satt pappa och drack... kaffe? Jag gick sakta in i köket och ställde mig vid disken. Han vred huvudet mot mig.

-Tja!

-Ehm...h-hej. Sa jag försiktigt.

Jag gick till kylen och tog ett äpple då gick han till diskbänken och sköljde sin kopp.

-Pappa?

Han tittade på mig men sa inget.

-Du gillar väl inte kaffe?

Han vred tillbaka huvudet och sa inget igen.

-Bestämde mig för att testa.

Jag gick ut från köket och tog på mig skorna.

-Var ska du?

-Till kyrkogården.

-Vad ska du göra där?

-Tända ett ljus hos Louis.

Han blev tyst och de blev en smäll i köket efter. Jag tittade in och såg att han hade tappat koppen i diskhon. Jag suckade tyst och gick ut och började gå. Jag kom fram och tände ljuset och stod där en stund. Jag tittade på bilden som fanns på stenen. Jag fick ju aldrig känna Louis tillräckligt eftersom han dog när jag var liten.

Detta fick mig att minnas de förflutna. När jag hade tittat på en massa videor på Youtube på One Direction. Det skulle ha vart nu. Louis här, alla tillsammans. Det känns jätte konstigt. Jag bestämde mig för att gå hem igen. Det var bara jobbigt att stå här. Men när jag hade gått några meter så stannade jag helt plötsligt. Jag kunde inte gå längre. Det var som att någon hindrade mig. Men sen släppte de. Jag stod kvar ett tag och funderade men sedan gick jag men kom inte längre än till grindarna så stannade jag igen men den här gången var de inte någon som gjorde det. Det var jag själv för jag såg något som jag aldrig trodde jag skulle få se.

Tre meter framför mig står pappa.

-Vad gör du här?

Han svarade inte. Utan stod bara där och verken rörde sig eller sa nått. Men sedan började han gå fram till mig, jag kände mig lite skakis eftersom jag litade ju inte alls på honom. Han stannade framför mig och sen drog han armen bakom ryggen och mitt hjärta slog i 120. Jag började små backa och när han drog fram handen så hade han ett... kort?

Han höll fram de till mig och jag tvekade men tog de sedan försiktigt ur hans hand. Jag tittade på de och bilden fick mig att gråta.

Det var jag och pappa. När jag var liten, han höll mig och pussade mig på kinden. Och jag var så glad, han var så glad, vi var så glada.

-Jag är ledsen.

Hörde jag han viska. Jag tittade upp på honom och han stod bara där med tårar och svullna ögon. Jag visade han kortet och sa...

-Den här mannen minns jag, men vart tog han vägen?

Jag gav den till han och stod och kollade på han. Han stod bara där, och tittade på de sen titta han på mig och sen på kortet igen.

Zayn's perspektiv...

Jag visste inte vad jag skulle göra? Jag är och har vart en sån hemsk pappa. Att jag ens hade tanke till de.

-Zayn...

-Zayn...

Vem är de?

-Glöm de förflutna och ta dig framåt. Jag vet att du kan. Släng de gamla i sjön och tänk på din familj, hur mycket du har sårat dom som du kan bygga upp med nått bättre. Det är nog inte de bästa att din dotter ska behöva skära sig själv.

Jag stelnade till. Louis.

-Just de Zayn! Det finns fortfarande hopp och de ska du ta. Du ska gå vidare nu. Du ska ha ett nytt liv. Alla kommer fortfarande finns där, du ska bara hitta vägen till den. Till och med jag kommer finnas där men striden måste du ta själv eftersom de var du som skapade den. Lycka till kompis!

Sedan försvann han bara. Jag insåg nu att jag kunde vart något bra. Inte ett monster. Jag tittade på kortet igen en stund och bara tänkte...

Nellys perspektiv... 

Han tittade på mig och drog upp min ena arm på tröjan och tittade på armen som var sönder skuren.

Ja jag har inte sagt att jag skär mig men nu vet ni.

Han höll i armen och höll den hårdare och hårdare tills den börja blekna.

-Aj!

Han släppte snabbt och gick snabbt iväg hemåt. Jag stod bara där och fattade ingenting. Efter en stund sprang jag efter. När jag kom hem så stod han i köket och kylen öppen och de kraschade överallt. En massa flaskor låg på golvet helt sönder och öl rann ut och sprit. Han skrek och grät och slog sönder fler och fler.

Pappa. Sa jag tyst.

Han fortsatte och drog ut bestick lådorna och slängde dom i golvet.

-Pappa!

-VAD?

Skrek han och tittade på mig med sina sönder gråtande ögon. Jag sa inget utan tittade bara på honom. Han andades tungt och snabbt. Han slog i väggen och började gråta mer och föll ner på golvet.

Jag gick sakta fram till han och satte mig på knä bredvid han och omfamnade honom. Han kramade tillbaka och bara grät och grät och jag började med gråta.

Vi satt länge och kramade om varandra. Det kändes faktiskt bra. Även fast han vart ett stor fitta så är han ändå min pappa.

Då öppnades dörren och in kom mamma och Emily. Dom stod chokande vid köks dörren.

-Vad har hänt?

-Jag tror jag har fått tillbaka pappa.

(Kväll)

Jag satt på mitt rum och läste en serietidning, ja jag gillar serietidningar. Då knackade de på dörren.

-Kom in.

Dörren öppnades försiktigt och vid dörren stod pappa.

-H-hej, k-kan jag komma in?

Jag nickade och han gick sakta in och satte sig på sängen.

-Jo jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Ett tack antar jag.

-För vad?

-För hjälpen. Du hjälpte mig Nelly. Jag är mitt rätta jag igen fast jag måste ta striden och ordna allt jag skapat.

Jag nickade bara.

-Men Nelly.

-Ja?

-Snälla sluta skära dig.

-Det kanske slutas med nu.

-Vad menar du?

-Jag litar på dig.

Han kramade om mig och viskade tack i mitt öra.

-Pappa.

-Ja?

-Även fast jag inte förlåtit dig än, tror du ändå vi kan ta en ny bild?

Han började le stort.

-Absolut.

Jag tog upp mobilen och han gjorde som när jag var liten. Pussade mig på kinden.

-Nelly, jag är ledsen.

Hoppas ni tyckte om den. Rösta och kommentera gärna :)