That kind of person

Kapitel 40 ~ Luke

Han är stel. Som en staty. Han rör sig knappt. Jag tvivlar nästan på om han andas...
Veronica tittar på mig med en underlig blick. Det är så mörkt i trapphuset att man knappt ser något, så jag förstår varför hon inte reagerar när hon ser på oss. Hon kisar med ögonen och stirrar på mig.

-Amanda? Frågar hon.
-Hej. Svarar jag och nickar som ett "ja" att det är jag.

Hon tar några steg fram mot oss och kramar om mig. Sen släpper hon greppet om mig och för blicken vidare till Alex. Fortfarande med en underlig blick. Sedan går hon närmare honom och tittar noga för att se vem det är. Varken hon eller han säger något. Istället kastar hon sig i hans armar och kramar om honom hårt.

-Alex. Snyftar hon mellan tårarna.

Dom släpper inte taget om varandra. Som om dom inte har setts på hur länge som helst. Vilket säkert är sant...

-Vart tog du vägen? Frågar Alex och släpper henne.
-Kom in. Säger hon.

Alex går in genom dörren och jag kommer efter.
Det första jag ser är ett kök med ett bord, två stolar, en soffa och spis samt ugn och köksredskap. Veronica sätter sig på soffan och Alex bredvid henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill att dom ska få egentid, men vad ska jag göra då? Lägenheten är så pass liten att det nästan inte inte går att höra vad man säger, oavsett var man är. Jag bestämmer mig att gå till sovrummet. Jag öppnar dörren och möts av en killes blick. Han har ljusbrunt hår och glasögon.
Vad gör han här? Jusste... Man spelar ju två och två. Hur kan jag vara så glömsk..?
Han rynkar lite på ögonbrynen, men ser sedan normal ut. Han bär en tjock tröja med mönster på och ett par svarta jeans. Fryser han, eller? Det är ju sommar. Han är galen... Jag skulle dö om jag var i den tröjan nu. Men nog om det...
Han kommer närmare mig med en uttryckslös blick.
Jag försöker mig på ett hej.

-Hej...

Han svarar inte utan kommer bara närmare. Till slut står han så nära mig att jag kan känna hans andetag i ansiktet.

-Luke Danner. Säger han med en helt vanlig ton i rösten.

Okej. Det hade jag inte tänkt mig. Jag trodde han skulle slå ner mig eller något. Men nej. Han är ju helt vanlig. Nu känner jag mig mycket lugnare.

-Amanda. Dawson. Svarar jag.

Den här gången sträcker jag inte fram handen, utan Luke gör det. Jag skakar lätt i den och tittar in i hans bruna ögon. Dom är vackra och lugnande. Sen för jag blicken högre upp. Till hans hår. Det är mörkblont och vilt.
Snyggt, faktiskt. Han bär ett par glasögon med bågarna svarta och formen kvadratisk.
Jag granskar honom en gång till och när jag möter hans blick ler jag. Han också. Då får jag se hans vita och perfekta tänder. Passar perfekt in i hans leende. Nu verkar han granska mig noggrant. Från topp till tå. Jag bär samma kläder som jag hade från allra första början när jag och Josh var fast i det "lilla rummet" i första arenan. Mina kläder är smutsiga av lera och luktar heller inte så gott. Nu vill jag mest av allt duscha och byta om.
När det verkar som Luke har granskat mig klart ser han djupt in i mina ögon. Jag kan inte låta bli att le lite grann. Om jag ska vara helt ärlig så gillar jag inte när "främlingar" stirrar in i ens ögon. Man vet inte vart man ska ta vägen, och det känns så skumt. Precis så känner jag nu. Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen eller åt  vilket håll jag ska titta åt... Som tur är öppnas dörren till sovrummet som jag stängt efter mig innan och in kommer Roni och "förstör" den "fantastiska" stunden. Jag ler för mig själv och går till deras kök. Jag ser Alex sitta kvar i soffan med vattniga ögon. Han blickar åt mitt håll i några få sekunder och torkar sedan bort sina tårar.

-Visste inte att du stog där. Säger han.
-Jag kom nyss. Säger jag.

Jag går fram till soffan och sätter mig bredvid honom.

-Är du okej? Frågar jag.
-Mm. Svarar han och ler, men jag ser att det inte är ett äkta leende.

Jag hoppar ett snepp närmare honom. Han verkar inte reagera på något konstigt sätt så jag slappnar av. Jag känner hans värme röra vid mig. Så nära sitter vi nu. Han tittar upp mot mig med en blick som säger "ledsamhet och sorg", men på samma gång "glädje". Sen kastar han sig oväntat i mina armar och kramar om mig. Han sluter sina armar runt mig. Just nu känner jag enbart behag. Jag gör samma sak som han. Jag sluter mina armar runt honom och det känns helt ärligt som han behöver detta. Han såg så ledsen ut, sittandes på soffan helt själv... Men nu. Nu hoppas jag att han känner samma sak som jag. Att det här kanske är äkta.

|~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ |

Oooh!
What's happening?
Hoppas ni gillade kapitlet. Isånnafall... Tryck jättegärna på stjärnan, eller lämna en kommentar
Skulle göra min dag från bra till bäst❤