14 days of the rainbow

Inledning

Jag öppnar bildörren och kliver ut. Jag kastar en irriterad blick mot min mamma och slänger igen dörren. Jag går med tunga steg på den ödelagda grusvägen. Jag drar up ryggsäcken över axeln och föser bort mitt halvlånga hår från ansiktet. Jag tänker buttert på hur dum min mamma är, som tvingar mig till ett sådant här helvete. När den långa grusvägen tar slut väntar ett stort gult hus. Gårdsplanen är olyckligtvis fylld med ungdomar, tjejer och killar. Detta kommer bli en mardröm. Jag går med snabba steg förbi alla orealistiskt glada människor och sjunker ihop under ett stort träd. Jag känner hur sommarsolen strålar mot mitt ansikte medan jag plockar upp mina hörlurar ur ryggsäcken. Jag stoppar in hörlurarna i öronen och lutar mig bak, njuter av den höga musiken som dunkar i mina öron. Jag stänger mina ögon och låter musiken sluka mig. Det är det jag alltid älskat med musik, hur man bara kan drömma sig iväg, iväg till en annan värld. En värld där det inte finns idiotiska familjer, hemska människor och dagar som enbart kan beskrivas som mardrömmar.
Någon knackar mig på axeln och avbryter mina fantiseringar. Jag öppnar ögonen och tar ut hörlurarna ur öronen.
-Hej, säger en tjej och ler. Hon är i min ålder, rödhårig och ganska lång. Jag tittar frågande på henne.
-Alltså jag tror vi skulle samlas på baksidan, säger hon lika glatt.
-Jaha, säger jag lågt och reser mig sakta upp.
-Jag heter Ellie, säger hon medan vi går mot baksidan av huset.
-Jordan, säger jag ointresserat och tittar upp på den molnfria himmeln.
Vi går och ställer oss i den sjukt barnsliga ring som någon av lägerledarna har anordnat.
Jag slänger precis min ryggsäck på marken när nån äldre tjej börjar presentera sig och babblar på om regler och saker som ska hända på lägret. Jag bryr mig knappast om vad hon säger, spanar bara runt i ringen. Ser en och annan person som jag skulle kunna snacka med, fast de tycker säkert att jag är helt konstig. Det är inte precis något ovanligt. Alla tycker att jag är så himla skum eftersom jag alltid har svarta kläder, lyssnar på rock i min ensamhet och är sur i största allmänhet.
Jag hajar till när jag helt plötsligt hör mitt namn. Jag tittar upp på lägerledaren.
-Jordan, du delar rum med Collin, Chase och Levis. Säger hon. Ni ska ha rum 36.
Jag nickar, och efter att några andra blivit uppropade får vi äntligen gå.
Jag tar min ryggsäck och drar mig snabbt upp i byggnaden som innehåller sovrummen.
Inne i huset finns en stor korridor fylld med dörrar på väggarna, och en trappa längs fram. Jag förmodar att rummet befinner sig på ovanvåningen och går då upp för trapporna. Väl uppe ser jag dörren som leder till rummet och går dit med snabba steg.
Jag öppnar dörren och slänger igen den efter mig. Det lilla kala rummet består av två våningssängar, och det är typ allt. Jag slänger mig i en av sängarna och sätter i hörlurarna. Än en gång låter jag den tunga musiken omfamna mig och jag ligger bara där och blundar, hoppas på att teleporteras här ifrån. Än en gång blir jag avbruten, men denna gången av dörren som öppnas och slås igen framför mig.
-Hej, är det du som är Jordan eller? Frågar den ganska tunna, blonda killen som står i dörren.
-Aa, säger jag och lägger av mig hörlurarna.
-Jag är Collin, säger han och ett leende smyger sig på hans läppar.
Det var då jag insåg att dessa 14 dagarna inte skulle vara så hemska ändå.