14 days of the rainbow

Kapitel 9

Jag vaknar av att Chase puttar till mig och säger något om att jag måste gå upp nu. Jag suckar trött och pressar ansiktet ner i den mjuka kudden. Jag orkar inte med denna dagen. Minnena av Ellies sårade ansikte och ledsna kommentarer slår mig hårt och gör ännu mer att jag inte vill stiga upp. Jag gjorde inte mycket mer efter att Ellie hade stormat bort från mig under natthimlen. Jag stannade dock där en stund, andades in kvällsbrisen och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag minns mina tankar. Tankar på hur dålig jag var, hur besviken Ellie var, att jag var dum i huvudet som gjorde som jag gjorde. Jag minns hur jag konstaterade att de 14 dagarna som hitintills verkat som ett himmelrike skulle bli mycket snarlikare ett helvete för mig. Att jag fuckat upp alltihop. Efter en liten stund hade jag ändå gått upp på rummet, slängt mig i sängen, stoppat in hörlurarna i öronen och låtit mig slukas upp av musiken. Jag minns hur Collin och Chase försökt att få upp mig ur sängen, tvinga mig till ett nattdopp i sjön. Jag ville det. Jag ville det mest av allt. Men jag vägrade, låg kvar i sängen och drunknade i musiken som dunkade i mitt huvud. Jag hatade allt då. Jag hatade detta jävla lägret. Jag hatade att Ellie var arg på mig. Jag hatade mig själv.
-Kommer du eller? Ropar Collin retsamt och slänger en kudde på mitt huvud. Jag kan inte rå för att le ner i kudden när jag hör hans glada röst. I denna nu jävliga världen med besvikelse och sårade blickar är Collin det enda som gör mig glad, den enda som kan få mitt söndergråtna ansikte att spricka upp i ett leende. För det är sant, jag grät igår. Jag grät så jävla mycket. Över min sexualitet, över Ellie, över min besvikna familj och över mitt idiotiska liv.  Men nu är allt det där som bortblåst när Collin till slut sätter sig bredvid mig, puttar retfullt på mig för att signalera att jag ska gå upp.
-Upp med dig, skrattar han och puttar nästan av mig från sängen. Jag ler ner i kudden igen innan jag sätter mig upp och möter Collins blick. Jag ser hur de andra redan gått, att det bara är han och jag kvar.
-Följer du med oss och paddlar efter frukost eller, det ska typ va en stor tävling sen?! Säger Collin och reser sig upp från min säng.
-Visst, säger jag. Inte för att jag är så himla sugen på att paddla, men tanken på att få umgås med Collin gör mig helt lycklig och sprallig. Jag reser mig upp ur sängen och ser på Collin, han ler och kliar sig generat i nacken. Han är mer perfekt än någonsin.
-Vad är det? Frågar han skämtsamt och ler och jag kommer plötsligt tillbaka från min egen drömvärld. Jag ser frågande på honom.
-Va? Han skrattar milt åt min fråga och skickar en snabb blick mot golvet men fäster sedan blicken på mig igen.
-Du har sett sådär lycklig ut på senaste tiden, haft någon slags drömsk glimt i ögat, skrattar han generat. Jag puttar till honom retsamt.
-Vadå, skulle jag inte vara lycklig annars eller? Jag fejkar en sur min men skrattet som bubblar upp inom mig suddar ut den.
-Inte så, jag menar bara att sättet du tittat på saker har varit annorlunda... Han pausar och ser mig i ögonen generat. Sättet du sett på mig. Jag känner hur känslorna för honom bubblar över så att det känns som att jag ska spricka. Jag tittar ner i golvet. Han har märkt det. Fast är det så konstigt när jag tittar på honom så drömmande som om han var en Gud eller någonting. Men jag kan inte neka hur jag känner.
-Jag är bara lycklig, I guess, säger jag i brist av andra saker att säga. Lycklig över att ha riktiga vänner som du för en gångs skull. Han ler och jag smälter inombords.
-Det syns, säger han och ler med hela ansiktet innan han vänder om och går mot dörren.
-Kommer du sen då? Undrar han och jag nickar, han nickar leende tillbaka och går ut genom korridoren. Jag har bara en tanke kvar i mitt huvud. En tanke som dök upp när jag såg hans vackra leende när jag behövde det som mest imorse. Att jag bara vill berätta allt för honom. Berätta för honom om vad som hände med Ellie igår kväll, om känslorna jag haft för honom och hur mycket jag vill ha honom.
För det är nu jag inser att jag älskar honom, men hur ska jag någonsin våga berätta allt det här som jag så hemskt gärna vill få ur mig. Well, det är så livet är, eller hur? Ett svårt jävla helvete. Och det enda ljuset i livet är det svåraste att få.