Havets hemligheter

Kapitel 25, Återvända?

- J- Jag dödade någon, haspade jag fram. Jag hackade tänder och kunde knappt se i blodmolnet kring mig. Något jag inte förstod var att jag fortfarande satt här, framför en död person. Det hade inte varit jag som dödat honom, det hade bokstavligt talat kännts som om jag varit i trans när jag hållit i kniven. Det var det som var så läskigt.
- Kom, hörde jag en röst. Armarna kring mig lossade och en sval hand tog min. Jag simmade upp från golvet och såg att Det var Delmar jag höll i handen. Inte så förvånande. Vi simmade ut genom en trasig vägg på vraket, och lämnade bara kvar liket där inne. Jag kännde mig som ett tomt skal nu och hemska tankar visade sig i mitt huvud.
- Du behöver inte vara ledsen, han skulle ha dödat många andra om inte du dödat honom först, sa Delmar lugnande. Illskan bubblade upp innom mig. Har Delmar någonsin dödat någon? Nej! Eller, det tror jag i alla fall inte. Varför säger han så, han vet väl inte hur det känns att döda någon?
Jag försökte hålla kvar illskan innom mig.
- Du vet inte hur det känns, sa jag och ryckte bort min hand ur hans. Även om han bara ville mig väl, så behövde han väl inte tro att man bara kunde glömma bort ett mord?
Äh, jag ville bara glömma det. Strunt i att bråka, det hjälper inte.
- Marina, du borde verkligen ta dig hem, suckade Pearl. Hem? Hon menade väl inte mitt torra hem, som jag nästan glömt existerar?
- Men jag är ju hemma! sa jag lite undrande med rynkad panna.
- Nej, även om du är bland vänner och trivs här i havet, så är du säkrare på land, sa Llyr mjukt och satte armarna i kors.
- Du kommer må bättre om du tar en paus från det här livet, och får träffa din familj, fortsatte Awa. Jag var på väg att säga emot henne, men höll mun. Min blick vandrade neråt, som om jag inte vågade se dem i ögonen.
- Ni har nog rätt, instämmde jag med ett mummel.

~~~

Färden hem hade varit längre än jag trott. Mina vänner måste ha tagit mig långt ifrån land när dem räddade mig från sirenen.
Men nu befann jag mig här. Nära klipporna som jag förut simmat vid. Platsen där jag förut blev nerdragen av en siren. Jag minns när jag varit helt ovetande av vad som väntade, när jag skrattat tyst för mig själv och tyckt att jag varit en liten rebell när jag sprungit mot havet och klipporna. Minnen flöt tillbaka, som om livet på torra land nyss varit bortglömt.
- Hoho, Marina, ska du ta farväl eller inte? hörde jag Aquas röst säga, och en hand viftade framför mina ögon för att väcka mig ur mina tankar.
- Jo, ehm... min blick vandrade till dem olika personerna, Gruppkram!
Alla kramade om varandra. De var så härliga! Jag önskade att jag kunnde stanna här i havet med dem.

- Hejdå, och tack! ropade jag och började simma upp mot ytan. Mitt huvud kom upp ur vattnet och jag såg mig omkring, så att ingen skulle vara i närheten och se mig. Det var kväll, så stranden i närheten var tom. Jag tittade mot vattnet för att se om mina vänner var kvar, men dem var redan borta. Jaha.
Jag simmade lite längre fram för att komma tillräckligt nära för att kunna röra vid klipporna. Undra om mina ben skulle bli helt konstiga efter det här. Min fena var ju inte uppbyggd med samma skelettstruktur som vanliga människoben.
Jag tog händerna mot klippan och hävde mig upp. Lungorna hade redan utvecklats så fort jag kommit ovanför vattnet.
Jag tittade ner på min fena och väntade på att den skulle omvandlas till ben. Det gjorde den också, efter kanske 8-10 sekunder ovanför vattnet. Eftersom jag fortfarande hade fötterna i vattnet så hade mina smalben fortfarande fjäll och den där blålila nyansen, villket påminnde lite om blåmärken.
Jag drog upp fötterna från vattnet och började snart försöka resa mig upp.
Det var välldigt svårt att hålla balansen, och jag tog stöd av klipporna när jag försökte gå. Benen darrade precis som dom gjort när jag varit 7 år efter att ha simmat min första kilometer. Sakta och ganska säkert tog jag mig uppåt. Mina ben vek sig plötsligt och jag föll hårt ner på mina knän. Jag gnydde lite, men försökte ignorera smärtan, reste mig upp igen och fortsatte vidare.