1 472 dagar

Kapitel 5

Jag stod ute vid gatan och väntade på Elias som skulle hämta mig. Vi skulle åka till Mälarhöjden och bada.
En vit Audi med tonade rutor stannade vid vägkanten precis bredvid mig. Rutan åkte ner och jag skymtade Elias ansikte i förarsätet. Jag blev förvånad. Jag trodde att han hade moppe eller något, men bil? Det slog mig att han faktiskt gick i trean och därför var runt arton, nitton.

"Tänkte du hoppa in eller?" frågade Elias. Han hade lutat sig fram mot passagerarsätet och öppnat dörren åt mig. Jag log och satte mig i sätet innan jag stängde dörren. Elias blick var fäst vid mig. Ett flin lekte på hans läppar.
"Hej" sa han tillslut. Jag skrattade och vände mig mot honom.
"Hej" svarade jag tillbaka.
Han trampade ner gasen.

När vi kom fram var det fullt med barnfamiljer. Jag vände blicken mot Elias och bet mig i läppen. Han tittade bara på mig innan han började gå. Jag följde efter som en vilsen hundvalp.
Vi gick igenom en gles skog och kom fram till ytterligare en strand. Där var det tomt. Stranden var i och för sig mindre, men den var ändå tillräckligt stor för minst fem barnfamiljer.
Elias vände sig mot mig och log belåtet. Jag bubblade upp i skratt.
Vi la ner våra handdukar mitt på stranden och satte oss ner.
"Hur vet du om detta?" frågade jag efter att ha tittat mig omkring.
"Jag brukar hänga här med mina kompisar" svarade Elias. Jag nickade. Tystnaden la sig över oss. Avlägsna skratt och barnskrik hördes från stranden bredvid.

"Ska vi bada?" Elias bröt tystnaden.
Jag sken upp och nickade. Elias drog av sig sin t-shirt och jag kunde se hans vältränade mage. Han hade redan ett par rosa badbyxor på sig. Jag kom på mig själv stirrandes och ryckte till.
"Kommer du eller?" skrattade Elias fram. Han hade hunnit ner halvvägs till vattnet.
Jag ställde mig hastigt upp och drog snabbt av mig mitt linne och mina korta jeansshorts. Även jag hade badkläder under. Min svarta, enkla bikini prydde min kropp och lyfte upp mina kurvor.

Elias blick var fäst vid min kropp. Jag log lurigt mot honom innan jag sprang fram till honom, tog tag i hans hand och drog med honom ner i vattnet. Vi slängde oss i vattnet. Vi skrattade och skrek. Det var riktigt härligt att umgås med Elias.

Tiden gick snabbt. Timmarna blev till dagar och dagar blev till veckor. Jag och Elias hade blivit riktigt bra vänner.
Fabian hade fortfarande inte kommit hem. Han hade inte svarat på samtal eller sms de senaste dagarna och jag orkade, ärligt talat, inte bry mig eftersom han själv inte verkade bry sig.
Medan Fabian hade varit borta så hade mina känslor för honom avlägsnat. Jag visste inte längre vad jag kände.

Det var fredag eftermiddag. Jag hade en lektion kvar, engelska. Det var rast och jag satt tillsammans med Sofi, Elin, Robin och Jack. Vi alla höll på med våra mobiler.

Plötsligt kände jag ett grepp om mina axlar. Jag trodde att det var Elias. Ett leende spred sig på mina läppar och jag vände mig hastigt om. Men det var inte Elias, det var Fabian. Mitt leende tonades sakta bort och jag svalde hårt.
Fabian tog tag i mig och drog upp mig på fötter tätt intill honom.
"Jag har saknat dig, Lovisa" viskade han mot mina läppar. Hans blick var fäst vid mig, men jag undvek ögonkontakt.
"Jag måste prata med dig, Fabian. I enrum" mumlade jag och drog mig ur hans grepp. Jag började gå mot toaletterna. Fabian följde efter. Vi gick in på tjejernas toalett. Jag böjde mig ner och tittade under dörrarna till båsen för att försäkra mig om att ingen var där.
Jag ställde mig mittemot Fabian och tittade honom i ögonen.
"Jag kan inte längre" mumlade jag.
"Vadå? Vad menar du?" frågade Fabian förvirrat.
"Vi kan inte vara tillsammans längre. Jag gör slut" sa jag, nästintill viskandes.
Fabian svarade inte. Hans häpna ansiktsuttryck förvandlades snabbt till besviket och ledsamt. Han skakade på huvudet och drog handen genom håret om och om igen. Hans ögon var tårfyllda.
"Snälla, gör inte såhär mot mig" bad han lågt.
Tårarna bröt sig ut.
"Varför?" fortsatte han.
"Mina känslor är inte lika starka. Förlåt mig, men vi fungerar inte längre. Du döljer saker och de senaste dagarna har du varit helt okontaktbar" förklarade jag. Fabian fnös.
"Jag dolde en sak. Och du vet att jag gjorde det för att jag var rädd, varför förstår du inte?" utbrast han.
"Jag förstår, men det fungerar inte så i ett förhållande"
"Gör som du vill. Jag orkar inte ens tjafsa. Tack för stödet jag fick när jag kom hem efter att jag nyss lämnat bort min son. Jag har väntat på att få träffa dig i alla dessa veckor. Men tydligen har du inte saknat mig". Fabians röst var besviken och frustrerad.
Tårarna brände under mina ögonlock. Mina läppar darrade svagt.
"Förlåt" viskade jag. Fabian skakade på huvudet. En suck lämnade hans läppar och han vände sig om. I några sekunder stod han still, men sedan gick han sin väg.
Jag blev lämnad ensam, gråtandes på tjejernas toalett.

•••
Ojojoj... Var det rätt eller fel av Lovisa att göra slut? Eller shippar ni Fabian och Lovisa? Vad tror ni kommer hända? Kommenteraaaa!!!
Rösta & tipsa vänner!
Puss & kram<3