Om allt varit annorlunda (Harry Potter fanfiction)

Brevet från Lily

Tredje persons pov.
Nästa morgon fick Neville ett brev. Det såg inget speciellt ut, och var uppenbarligen ganska kort, för efter bara någon minut hade Neville läst det, och sprang med tårar i ögonen till sovsalen.

Nevilles pov.
Jag hade igen sett mardrömmar, om mina föräldrar, som jag inte känner. Det hände ofta, och jag kunde inget åt det. Ofta vaknade jag av att jag grät. Men förhoppningsvis har ingen märkt det.

I stora salen kom posten, och jag blev förvånad av att jag fick post. Brevet var skrivet med en snirklig handstil.

Neville
Som du säkert vet, är det din förtjänst att Voldemort blev besegrad.

Jag ryckte till vid nämnandet av namnet.

Nu har vi tyvärr fått veta, att han kan vara på väg tillbaka. De andra -i synnerhet din farmor- vill inte att jag skall berätta detta till dig. Men du är i fara.

Trots det är inte allt hopp borta, och vi har även lovande nyheter. Dock inte säkra.

Kom till uggletornet i natt, vid tolvtiden. Jag vet att du inte kan sova. Ta gärna någon med dig.

Mer kan jag inte skriva, men kom ihåg att du inte är ensam.

-L

Jag sprang gråtande ut, han som dödat mina föräldrar var i liv. Jag skulle döda honom! Jag bestämde mig för att gå till tornet. Ron och Harry skulle kunna komma med mig. Och Luna, ifall hon ville.

---------

Vi smög ut, Ron hade bestämt sig för att stanna och sova... Eller vi kunde inte väcka honom. Vi smög under Harrys osynlighetsmantel (varifrån hade han fått den?) mot Rawenclaws uppehållsrum, Luna hade visat det tidigare i dag. Där stod hon utanför och väntade. "Luna!" Väste jag. Hon verkade inte så förvånad över att vi var osynliga. Hon var ju Luna. Vi rymdes alla under manteln, och smög längs med gångarna till uggletornet. Eftersom vi inte visste vem som skulle komma behöll vi manteln på oss.

Efter vad som kändes som en evighet flög några personer in. "Du tror att han på riktigt kommer?" "Ja, Tonks, det gör jag. " Kvinnan som måste vara Tonks snubblade. "Tyst med dig Tonks! Om ugglorna vaknar kan någon annan komma!" "Ohhhh, men det är inte så noga..." I dem stunden drog vi av oss manteln, men de verkade inte märka oss ändå. Plötsligt sade Harry "Mamma! Vad gör du här? " "Oj, ni var redan här... Hejsan Harry!! Så länge sedan jag sett dig! " " En vecka eller så. .." "Kom till saken! "

"Okej. Neville? " sade Lily. " Ja." Svarade jag. " Du läste brevet, så... Vad vill du veta?"