3.

761 67 6
                                    

Ogge

"Ogge?" Omar avbryter tystnaden som legat över oss där vi ligger i min säng och han ser nyfiket och försiktigt upp mot mig. Han ligger med ryggen emot min mage emellan mina ben med mina armar runt hans midja i min famn och mjukt kysser jag hans panna.

"Ja? Vad är det baby?" Mumlar jag emot hans hårbotten och han suckar nöjt innan han blir seriös igen.

"Tror du på ödet?" Mumlar han med sin halvt tomma blick fäst i taket och jag rycker svagt på axlarna. "Jag vet inte... Men jag anar att det finns något sånt i atmosfären... Hurså?" Mumlar jag oroligt och Omar suckar.

"Jag förstår inte... Om nu ödet existerar, varför var det då mitt öde att få alkoholister som föräldrar som dessutom misshandlar mig? Vad har jag gjort ödet? Varför får jag inget gott tillbaka?..." Mumlar han och jag suckar, kramar om han hårdare och kysser hans tinning.

"Omar, säg inte att du inte fått något gott för trots det onda du råkat ut för så har du fått lite gott i ditt liv! Du har bra betyg?! Du har omtänksamma vänner och du har mig! Och jag älskar dig så mycket och skulle aldrig lämna dig! Även om det inte väger upp det dåliga helt så är ditt öde inte så mörkt!" Mumlar jag lugnt och kärleksfullt och Omar vrider på sig så vi ligger mage mot mage.

Eller mer mage mot skrev då han både är kortare än mig och ligger längre ner i min famn. Sakta börjar han skapa små cirklar och andra mönster på min vänsterarm med sitt ena pekfinger. Att han tänker så det knakar syns, hans blick är fäst på samma prick som fingret ligger på och tillslut lägger han ner huvudet emot min bröstkorg och blundar.
"Ja, jag har ju er och det är otroligt underbart... Men ödet är ändå inte rättvist" mumlar han lågt och jag kan höra en svag snyftning.

Sakta rinner en liten tår ner ifrån hans kind och medlidande stryker jag bort den. Han har gått igenom för mycket, han förtjänar dessutom inte ett skit utav det han tvingats stå ut med.

"Omar lyssna på mig, om ödet finns så tänk på det positiva delarna! Då var det vårt öde att vi skulle bli tillsammans! Ellerhur?" Viskar jag med blicken fäst i hans och han ler, snyftar lågt och nickar. "Det är sant..." Mumlar han med ett snett leende och jag kysser mjukt och försiktigt hans fylliga läppar i en romantisk kyss. Båda rycker till och avbryter den romantiska kyssen när man hör en duns i rummet bredvid och strax därpå fortsätter de skrik som hållit på hela dagen.

"MEN FELIX VARFÖR BEHÖVER DU ALLTID ÖVERDRIVA DITT PUCKO?!" Hör man en irriterad Oscar ryta och jag kan nästan höra min broders fnysning igenom väggen.
"ÄR DET JAG SOM ÖVERDRIVER?! DET ÄR JU DU SOM SKA STÖRA DIG PÅ MINSTA LILLA SAK EXAKT HELA JÄVLA TIDEN!?" Jag suckar tungt och Omar likaså. Försiktigt borrar han ner sitt ansikte emot min hals och suckar tungt.

"Jag är glad att vi har det som oss och inte som... Dem" mumlar han emot min hals och jag nickar svagt.

"Jag skulle aldrig kunna bli arg på dig baby" ler jag och Omar fnittrar och ska precis säga något när ännu en duns hörs. Förmodligen puttar de in varandra i väggen, för att dem skulle slå varandra skulle jag inte tro. Sånt gör inte Felix eller Oscar... Tror jag.

"Ogge lova mig att vi inte blir sådär! Lova att vårt öde inte är att bli sådär" Mumlar Omar med en oroliga stämma och jag skakar bestämt på huvudet.

"Nejdå, jag skulle aldrig någonsin ha hjärta nog eller viljan att vilja såra eller skada dig" mumlar jag och kramar om honom och Omar kramar mjukt om mig tillbaka.
"Älskar dig Ogge" mumlar han efter ett tag och jag ler stort.
"Älskar dig mer Omar!"



. . .
Gulligt😍🙈Hoppas erat lov varit/är superbra🙈❤️😘Mitt är bra och det har bara börjat😍🙈😂 Puss❤️
//Elin🎀

Run away | Foscar & OgmarWhere stories live. Discover now