Aldrig igen ~ f.s

4

"Hör av dig direkt om något händer. Jag och Ogge befinner oss i närheten och kommer på bara några sekunder om det behövs. Lova att höra av dig?" Felix ser en aning oroligt på mig och jag himlar med ögonen men nickar, hinner inte svara förrän Felix öppnar sin mun igen. "Du vet att jag bara bryr mig om dig Vanessa, och du vet att jag inte litar på honom. Därför blir jag orolig." Påstår han och jag nickar lätt, placerar mina händer på hans armar som ligger hårt runt min midja.

"Ja jag vet Felix. Och jag lovar att höra av mig om något händer. Men det är Wille vi snackar om, han skulle aldrig skada mig." Yttrar jag och han ser, trots mina ord, bekymrat på mig.

"Men jag gillar inte att släppa iväg dig så här till personer som honom. Det har gått helt fel förut." Säger han och jag suckar sorgset, flyttar upp mina händer till hans ansikte och placerar dem på hans lena kinder.

"Vi ses snart Felix, jag lovar dig. Ni är inte inblandad i den där skiten längre och det är inte Wille heller. Det är lugnt. Dessutom är vi mitt bland folk, inget kommer hända." Försäkrar jag honom med och han nickar lätt, drar mig närmare sig och kramar om mig hårt.

"Jag älskar dig." Yttrar han och jag gosar in mitt ansikte mot hans bröst.

"Jag älskar dig med Felix." Ler jag och tar bort hans armar från min kropp. "Jag måste gå nu."

Han suckar men nickar lätt. Trots mina ord tar han ett stadigt tag om min haka och för ihop våra läppar. Fastän jag vet att jag redan är sen till min träff med Wille så besvarar jag kyssen, dels för att göra Felix lugnare men också av vilja.

Vi avslutar försiktigt den känslofyllda kyssen och jag ler svagt mot honom och för första gången sen vi klev av tunnelbanan besvarar han mitt leende.

"Vi ses snart." Yttrar jag och han bevarar min fras på ett likadant sätt.

Jag vänder ryggen till honom och lämnar han ensam på platsen, väntandes på Ogge. Osäkert styr jag mina steg bort från Åhléns mot espresso house vid Sergels torg, där vi bestämt träff. För varenda steg jag tar ökar min nervositet, rädsla för att bli lurad. Jag kan verkligen inte lita på Wille, sorgligt nog. Jag har egentligen ingen om vad som händer i hans liv, han kan lika gärna ha anslutit sig till ett annat kriminellt gäng som ändå stod på Johnnys sida, han kan ha ljugit för dem och sagt att det var Felix som dödade Johnny och de nu vill hämnas på honom genom mig.

Suckandes försöker jag slå bort tankarna, hur rimligt är det egentligen?

Med ens börjar jag tveka, faller in på de tankebanor jag uppfattat att Felix är i. Fastän jag har påstått att allt är lugnt och att inget kommer hända, eftersom det är Wille, så börjar jag nu tveka. Wille kan lika gärna ha anslutit sig till ett nytt kriminellt gäng som står på Johnnys sida, och övertalat dem att det var Felix som dödade Johnny, och de nu vill hämnas på Felix genom mig. Allt detta kan lika gärna vara ett lurendrejeri och situationen kanske inte alls är lika lugn som jag påstått att den är.

Suckandes försöker jag slå bort tankarna, för det låter inte rimligt.

Espresso house tar plats i mitt synfält och inte kort därefter gör även Wille det. Killen som idag är så olik sig, men ändå så lik sig. Han har fortfarande de där isblåa ögonen och svarta håret. Men ansiktskonturerna är mycket mer tydliga och håret kortare. Klädstilen är mer classy och stilren, vilket inte alls känns som honom. Men jag ser den gamla Wille, den killen som klädde sig i löst åtsittande byxor och stora tröjor, den killen som var min bästavän. Och för några sekunder känns det som att vi befinner oss några år bakåt i tiden, då denna träff var en av våra dagliga träffar. Men lika snabbt slår det mig att det så inte ligger till, vi är helt olika personer nu som idag nästan är okända för varandra.

Jag börjar tveka, tveka på om jag verkligen borde träffa honom. Än har jag chans att försvinna in bland folkmassan och röra mig åt motsatt håll. Men mina ben fortsätter i riktning mot fiket och Wille. Och när hans isblåa ögon låses fast i mina förstår jag att jag inte kan vända om, jag måste ta detta steg och möta honom. Jag måste genomföra detta idag, annars kommer det förmodligen aldrig att ske.

Jag tar ett djupt andetag och kliver fram de två sista stegen för att hamna framför honom. Först nu lägger jag märke till hur lång han har blivit, mer än ett huvud längre än mig vilket gör så att jag tvingas se upp väldigt mycket för att kunna möta hans ögon. Och de isblåa ögonen är redan fäst på mig, och ett litet leende pryder hans felfria ansikte.

"Vanessa." Yttrar han med en röst mycket mörkare än den jag senast pratade med, han känns så vuxen, vilket är ovant då han alltid har varit en liten skitunge i mina ögon trots att han är några månader äldre än mig.

"Wille." Svarar jag honom med, dock en aning kallare än hans tonart.

"Du är.. Annorlunda." Säger han och lyfter sin hand, tar försiktigt tag i en hårslinga av mig och drar sin hand genom den. "Du har färgat håret. Du passar i det." Påstår han och jag får lust att slänga ur mig någon dryg kommentar samt slå bort hans hand. Jag menar, varför måste han röra vid mig?

"Mycket händer på två år." Yttrar jag och han nickar.

"Har det redan gått två år?" Frågar han häpet och nu är det min tur att nicka.

"Men ska vi gå in?" Jag går åt sidan så att hans hand försvinner från min, och kliver utan ett svar in i fiket.