Förstulna blickar

13.

Klockan sex prick plingade det på dörren. Precis som vanligt var familjen Markström punktliga och precisa. Hade de blivit bjudna en viss tid var det då det dök upp.

"Knack knack", hördes Mariannes röst från hallen. "Är det någon hemma?"

Mamma som var i full färd med att skära upp köttet räckte mig kniven och gick sedan ut i hallen. "Welcome, welcome."

De pratade glatt på om hur kul det var att äntligen ses igen, om hur det gått för Hanna på sjukhuset och även lite allmänt skvaller innan de dök upp i köket.

Marianne var olik sig. Hon hade klippt det tidigare så långa bruna håret och färgat det i en aningen mörkare nyans. Även glasögonen såg nya ut, jag kände i alla fall inte igen dem sedan tidigare. De här hade en tunn båge och var rundade i kanterna och om jag inte minns fel hade de gamla varit betydligt tjockare och i en mörkblå nyans.

"Heeej", sa hon när hon fick syn på mig. Jag la undan kniven för att kunna krama om henne. "Hur är det?"

"Det är bra", svarade jag och nickade övertygande. "Är lite trött efter jobbet men annars helt okej."

Marianne nickade. "Det är fullt förståeligt."

Bakom henne syntes Per-Erik och Kevin. Om möjligt ännu mer lika varandra än de någonsin varit. Kevin, som var tretton, hade vuxit till sig och blivit lång sedan senast jag träffade honom. Hans hår gick i precis samma röda nyans som både Per-Erik och Elina hade och käkbenen var skarpa. Han hade även fräknar, någonting Elina alltid varit avundsjuk på. Hon själv hade inte en enda.

När jag kom och tänka på Elina insåg jag att någonting var fel. Hon syntes inte till ännu. Kanske hade hon bara gått på toaletten?

Jag gav Marianne en frågande blick och hon fick ett minst sagt oroligt ansiktsuttryck. "Har hon inte pratat med dig?"

"Pratat med mig om vadå?" frågade jag. Stämningen som tidigare varit så lugn och avslappnad blev med ens spänd och avvaktande.

"Hon skulle ner till udden och grilla med några vänner. Visste du inte om det?" Det syntes på henne att hon verkligen inte förstod någonting. Varför skulle Elina inte ha pratat med mig om det?

Jag bara skakade på huvudet och kände mig med rätt dum. "Nej ... jag visste faktiskt inte om någonting."

En ilska bubblade upp inom mig. Jag visste inte riktigt vad som var värst egentligen. Att Elina valde att träffa vännerna framför att vara med då våra familjer umgicks, vi brukade alltid älska de gemensamma middagarna och längta fram till dem, eller att jag inte visste om någonting. Om nu inte Elina frågat mig kunde väl någon annan gjort det. Vem som helst.

"Men så konstigt", sa Marianne. Hon tog upp sin telefon. "Du kan säkert åka ner tid nu. Det kan ju inte vara för sent."

Jag höll upp en hand som för att hindra henne från att ringa till Elina och skakade på huvudet. "Nejdå. Det är helt lugnt."

Leendet jag log var mer än falskt men det verkade fungera för vi släppte ämnet och hjälptes istället åt att bära ut allt till grillen.

Efter att vi ätit kändes det plötsligt inte som en sån dålig idé att lämna huset för att göra någonting annat. Jag var inte jättesugen på att åka ner till udden och vara "den som inte blev bjuden" men vilket ställe som helst skulle vara bättre än att vara hemma. Det var inte alls samma sak utan Elina. Visst kunde Kevin vara trevlig och jag kunde ju alltid umgås med Hanna, som vilken kväll som helst, men det var någonting som fick magen att dra ihop sig. Det var svårt att avgöra om det berodde på just den här händelsen eller på allt annat som hänt den senaste tiden. Först hade hon bytt tider på jobbet vilket var allt annat än konstigt då vi gått in till Johanna tillsammans tidigare och bett om att få ha samma tider. Sen att hon inte ens hade tid att stanna och prata med mig nog länge för att förklara hur det låg till. Det hela var bara väldigt märkligt och oroade mig aningen för mycket.

Jag drog på mig en kofta och slängde mig sedan på cykeln, trampade iväg mot det enda stället som för tillfället kändes säkert. Det var egentligen rätt konstigt då jag bara varit där en enda gång men någonting i mig skrek om att få vara nära honom just nu. Noah.

Precis som förra gången parkerade jag cykeln vid vägen men istället för att gå, småsprang jag längs den smala stenvägen fram till huset. Fotsteg hördes innanför dörren så fort jag plingat på och när dörren öppnades möttes jag av Jennifers mörkblåa ögon.

"Hej Ella", sa hon och gav mig en frågande blick. "Noah är inte hemma."

Den svaga känslan av längtan och hopp som jag haft inom mig försvann lika lätt som när någon blåset bladen av en vissen maskros. Jag tittade snabbt ner i marken.

"Jaha ... okej." Egentligen ville jag inte fråga, antagligen för att jag redan visste svaret, men jag var bara tvunen. "Vart är han?"

Jennifer såg med ens oroad ut. Hon drog det korta håret bakom örat och lutade sig sedan lätt mot dörröppningen. "Han skulle ner till, ja vad kallade dom det nu då ... udden?"

Trots att jag redan hunnit förbereda mig mentalt för svaret sved det lika hårt som det gjort då jag fått veta att Elina övergivit mig vid middagsbjudningen. Jag tog ett steg bakåt och försökte att se helt oberörd ut. Antagligen förgäves. "Okej, jasså. Vi ses väl nån annan gång antar jag."

Hon nickade och gav mig ett mjukt leende. "Vi ses Ella."

När jag lämnade tomten var det med ett hål i bröstet. Plötsligt var jag en sån som man inte behövde bjuda med. Utelämnad, ensam. Jag kunde verkligen inte förstå varför ingen hört av sig till mig. Ville de inte ha med mig? Hade jag gjort något fel?

Trots att jag visste att jag brukade ha en viss tendens att ta ut saker i förskott och överanalysera det mesta kunde jag inte låta bli att tänka alla möjliga scenarior. Alla innefattade att jag blev förödmjukad och att Noah insåg att jag inte var någonting att ha.

Jag sparkade undan stödet på cykeln och började långsamt ta mig tillbaka. Hem till familjen och den trista middagen.