Vem är vi

Han, jag & min syster

Kön var lång & slingrade sig igenom hela rummet. Mitt hjärta slog hårt. Dunkade. Reflexmässigt ville jag hålla mig för bröstet, jag lät bli. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig. Helst hade jag velat sjunka genom golvet.

Jag kom ihåg hans första meddelande för ett halv år sedan. 6 månader & tre dagar. Exakt. "Hey" stod där. Enkelt. Men det var ju han som skrev, HAN. Han som nu stod framför mig.

Skulle han känna igen mig?

Skulle han inte tycka om mig i verkligheten?

Skulle han tycka jag var för kort?

Kön blev mindre. Kortare. Det var snart vår tur. Elsa tittade på mig. "Tror du han kommer känna igen dig?

Jag ryckte på axlarna. Att öppna munnen & föra en konversation fanns inte på listan. Inte här, inte nu.

Vi var nästa. Jag tittade på hans fötter. Svarta sneakers. Jag tittade upp, fäste blicken bakom honom. "Meet & Greet - HAYES GRIER" Jag ville titta på honom men vågade inte. Mitt hjärta slog snabbare nu. Jag hade handsvett. Brutal handsvett. Elsa tittade uppmuntrande på mig. Jag log mot henne, nervöst. Tjejen som stod bredvid honom nu grät. Gråten försvann successivt. En vakts röst bad oss gå upp för trappstegen. Upp på scenen. Till Hayes. Jag höll blicken på mina fötter.

Ramla inte.

Bli inte besviken ifall han inte känner igen dig.

Jag kom fram till honom. Fortfarande med blicken ner på mina fötter. Jag kände hans närvaro, hörde honom andas. Trots alla ljud i den stora lokalen. Elsa gick strax bakom mig. Jag tittade upp, försiktigt & mötte hans blick. Han log. Stort.

Kände han igen mig?

Jag vågade inte fråga. Han sträckte ut sina armar & bjöd in mig till en kram. Det betydde inte att han kände igen mig, inte alls. Så hade han gjort med alla tjejer. Jag besvarade hans kram. Han luktade gott, inte parfym. Sig själv. Skulle jag fråga honom ifall han kände igen mig?

1
2
3
Fråga!

Jag vågade inte. Jag förblev tyst. Fortsatte krama honom. Hårt. Jag andades djupt. Drog in hans lukt. Sparade den ifall detta var sista gången. Sista & första. Som en dålig kärlekshistoria utan en riktig början.

"U look beautiful Vilma"

Jag vände mitt huvud mot honom. Fortfarande med armarna runt honom.

"Do you recognise me?

Han kramade om mig hårdare.  

"Of course darling"

Darling. Han hade precis kallat mig darling. Han släppte mig lite, vi stod fortfarande nära varandra. Han höll händerna på mina axlar. Hans ögon var blå. Så blå. Ett dött ögonblick. Ingenting spelade roll, tystnaden talade.

"Did you really think I wouldn't recognise you?"

Jag log.

"I was prepared for the worst."

Han log.

"I want to talk more with you. The guard will bring you backstage."

Han hade flyttat upp händerna och höll dom på mina kinder. Hade inte vakten skeptiskt tittat på oss hade jag garanterat kysst honom. Utan tvekan.

Jag kom plötsligt ihåg Elsa & slängde en blick mot henne. Han såg vart mina ögon gick. Det måste han ha gjort.

"Bring your sister"

Jag nickade. Resten var som en dimma. Elsa kramade om Hayes & vi tog bilder med honom. Tez, killen Hayes hade sin meet & Greet med stod vid nästa sektion. Vi tog bilder med honom också. Kramade om honom. Han log stort, han visste mycket väl vem jag var. Eller vem jag pratat i telefon med varje natt de senaste sex månader. Därefter fick vi följa med en vakt, jag såg hur han & Hayes utbytt några snabba ord innan.

Vi gick ner ifrån scenen.

"Det där gick ju bra."

Elsas ögon tindrade. Hon var glad för min skull. Innerligt glad. Vi passerade massa tonårstjejer med röda ögon. Vissa grät fortfarande. Andra log bara med tindrade ögon & visade bilderna de tagit. Vissa tittade nyfiket på oss.

"Jag ska fucking backstage & träffa Hayes"

Ville jag skrika, högt. Så alla i hela rummet kunde höra det.

Men jag lät bli.

Jag förblev tyst.

& följde vakten med en varm känsla i hela kroppen.