truth | o.r

Kapitel 13

OMG 1K!!! TACK SÅ MKT!!!! HELT SJUKT!!!!!

••••••••••••••••••••••

"Men hur illa är det då?" Frågade jag hjälplöst, där jag låg i sjukhussängen.

"Du kommer kunna gå i skolan, men vi vet inte hur det blir med The Fooo" sa en av sjuksköterskorna och gav mig en medlidande blick.

"Va? Men..." jag hade inga ord.

Tänk om jag skulle vara tvungen att sluta med bandet?

••• Emelies pov •••

Jag var så orolig för Omar, tänk om han var tvungen att sluta med bandet?

Då skulle det bara vara The Foo.

Med två on. Det skulle inte vara rätt.

"Emelie?" sa Daff som av det väckte mig ur mitt drömmande.

"Ja?" sa jag och kollade på honom. "Är du okej?" frågade han, jag suckade.

Vi satt i bilen på väg till Ogge, och det var mörkt ute. "Nej, det är jag verkligen inte" sa jag tyst.

Det kändes som om allt det här var mitt fel, att både jag och Omar hamnat på sjukhuset på grund av mig.

Det var säkert mitt fel, att jag alltid skulle ställa till allting!

"Det känns som om allt....är mitt fel" dom tre sista orden en viskning. Felix och Oscar gav mig medlidande blickar, Ogge hade somnat. "Men Emelie, självklart att det inte är ditt fel!" sa Oscar och kramade mig.

"Vems fel är det då?" sa jag, alla blev tysta. Det ända som hördes var bilens svaga brummande, och Ogges tunga andetag. "Jag sa ju att allt var mitt fel" mumlade jag och vände blicken till fönstret. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och försvann in i musikens värld.

"Written in these walls are the stories that I can't explain, leave my heart open but it stays right here empty for days..." Harrys ljuvliga toner svävade i mitt huvud.

Allt var mitt fel, det tyckte dom andra också. Jag bara visste det.

Jag borde lämnat dom för länge sedan, då skulle detta aldrig hänt.

Tankarna for runt i huvudet på mig, och jag fattade äntligen ett beslut - Om jag lämnade dom så snart som möjligt och aldrig mer träffade som skulle allt bli bra igen.

Vi kom till Ogge och väckte honom, jag gick med snabba steg in i huset och istället för att granska det så letade jag efter badrummet och gick in i det och låste.

Hur skulle jag kunna smita ifrån dom utan att dom skulle märka det?

Under natten så låg jag i en säng i ett av gästrummen, sängen var skön, men när det verkade som om alla sov så smög jag upp, tog snabbt på mig mina mysbyxor, en vit adidas huvtröja och packade tyst ihop lite av mina saker.

Jag drog igen dragkedjan och smög ut ur rummet. Hoppas verkligen att ingen var vaken, tänkte jag.

Men Gud vad jag skulle sakna att få känna Omars läppar mot mina, hans beskyddande armar om mig och få se hans underbara leende varje dag.

Det var något jag verkligen skulle sakna, men allt blev bäst för alla om jag bara stack, om jag bara försvann från allt och alla.

••• Felix Pov •••

Jag vaknade den morgonen och någonting kändes helt fel. Något saknades. Jag delade rum med Oscar, jag väckte honom. "Oscar" sa jag och skakade på honom.

"Öh vaa?" sa han nyvaket och kollade runt med trötta ögon.

"Något känns fel" sa jag, han nickade instämmande. "Ja, nu när du säger det så.." sa han.

Vi tog snabbt på oss ett par mysbyxor och varsin t-shirt, sedan gick vi runt i huset och kollade så att allt var i sin ordning. Vi delade på oss.

"FELIX!" ropade Oscar från övervåningen, jag sprang upp för trappan och skippade vart annat steg.

"Vad är d-" jag stoppade mig själv, Emelies rum var tomt. Ingen väska, ingenting.

"Vart är hon?" Viskade Oscar, "jag...jag vet inte" sa jag, en sekund senare sprang vi omkring och väckte Daff och Ogge. "EMELIE ÄR FÖRSVUNNEN" var det ända vi behövde säga för att dom skulle sätta sig spikrakt upp i sängarna. "Va?!" utbrast dom. "Vad menar du med att hon är försvunnen?" frågade Daff. "Hon är borta! Hennes saker också!" sa Oscar. "Vi måste ringa Omar!" sa Ogge, jag nickade och slog in hans nummer och la mobilen mot örat. Han skulle inte bli glad.

••• Omars pov •••

Jag vaknade av att min mobil ringde, att sova på ett sjukhus var faktiskt väldigt bekvämt.

Det stod "Felix" på displayen.

Jag tryckte på 'Answer' och la mobilen mot örat. "Hallå?" sa jag. "Oh hej Omar väckte jag sig?" frågade Felix, han var stressad. "Vad har hänt bror?" sa jag, jag hörde direkt att något var fel.

"Jo, bli inte helt crazy nu men...Emelie är försvunnen"

Hörde jag precis det jag inte ville höra? Det som jag aldrig trott att jag skulle få höra? Mobilen åkte ur min hand ner till golvet. Jag skrek och hjärtat gjorde ont, inte utav vanlig smärta, utan av kärleks skälet. Varför var hon borta? Hur försvann hon? Jag gömde ansiktet i händerna och grät, jag kunde inte låta bli. Någon öppnade dörren till rummet och det var en sjuksköterska. Hon sprang fram till mig och jag bara skrek och snyftade, hur kunde Emelie vara borta? Hade hon rymt? Eller...varcdet hennes pappa?

••• Emelies pov •••

Jag satt på bussen på väg hem till Göteborg, sorgen var oändligt stor men jag försökte att tänka på att allt skulle bli bra för dom, om dom var glada, var jag glad.

Men det jag inte visste, var att riktigt oväntade saker skulle hända.

•••••••••••••••••••

TACK IGEN FÖR 1K READS!!! HELT SJUKT JU!!! AJ LÖV JUH ALL!!!

Fortsätt läsa!

Kort kapitel, men uppdaterade ju två gånger idag :)

Uppdaterar imorgon med antar jag, är det för mycket som händer? Eller är det bra?

Glöm inte att rösta!! Puss på er!