17. Där breven vakar

69 3 3
                                    

Albus*

Även fast Albus var en kille, och var liksom på andra änden än vad Lola hade sin lektion, såg nog alla i Albus klass den rödhåriga flickan som sprang utanför slottet med en hel svärm med brev efter sig. Han kunde inte ljuga för sig själv, det såg ganska komiskt.
McGonagall försökte få klassen att gå tillbaka till sina platser och inte stå och häcka vid fönstret. Men hon fick ingen respons och alla killar stod fortfarande kvar och såg på när stackars Lola sprang runt med brev efter sig.
"Hon springer fort," säger någon.
"Hon borde inte springa", fräste Philip.
Han antog att McGonagall hade fått nog av att inte bry sig om vad deras undervisande lärare. Eller ville hon inte att Lola skulle få mer uppmärksamhet (hon hade väl märkt att Lola blivit utstirrad).
"Nu är det nog!" hennes arga klackar styrdes mot klungan av elever. "Det här är oacceptabelt. Kvarsittning, hela bunten av er! Jag förväntade mig mer av dig Mr Le Nôtre, du ska faktiskt föreställa ordningsman!"
Detta verkade få Philip på andra tankar och han klappade några gånger och genast började Versailles pojkar att gå tillbaka tillsina platser. Albus satte sig också ner och de fortsatte lektionen.


Egentligen skulle lektionen -uppenbarligen blivit mer avancerad om inte pojkarna från Versailles skulle ha klagat var och varannan minut, på att deras stavar inte var uppvärmda, att man "inte alls gjorde sådär", om McGonagall alltid hade sitt hår uppsatt, om hon ens visste hur man dansade för att "denna lektion brukade alltid innehålla dans".
Till slut fick Albus nog av allt käbbel och reste sig från sin stol och sa högt och tydligt till alla:
"Kan ni alla snälla hålla era munnar stängda. Med andra ord, HÅLL KÄFT!"
Alla tystande och Philip tittade mot honom med en mordisk blick. Till och med McGonagall var tyst för ett ögon blick, innan hon vände sig mot Albus:
"Tack mr Potter, men om ni inte har något emot det tar jag över talandet," rösten var lite kylig och Albus misstänkte att han nästan skämt ut henne. Som om hon inte kunde ta hand om sin egen klass.
Ett bläckhorn gick sönder. Franks bläckhorn, förstås.
"Haha looser", flinade någon och Albus kunde inte sätta fingret på vilket namn rösten stämde in på.
Men McGonagalls huvud flög bak så fort och hennes ögon fastande direkt på Frank.
"Vem sa det?" frågade hon klassen kort och avhugget. Klassen frös till. Ingen vågade svara, den som nu gjorde det var inte alls lika tuff och stod -antagligen inte för vad den hade sagt.
McGonagalls ögon studerade var och en av pojkarna och för varje gång hon såg på någon, verkade eleven krypa ihop ännu mer än den föregående.
Hennes blick vilade en extra sekund på en liten kort pojke på tredje raden. Hon behövde inte säga något, pojken visste redan.
Han hoppas ner från stolen (som var ganska hög för honom) och gick ut genom dörren.
I det ögonblicken kändes stenhjärta. Men när han tänkte på hur mycket Stenhjärta hade offrat för att ta emot Lola, ångrade Albus tanken djupt.


Ingen sa ett ord under lektionen. Inte ens när dem blev tillfrågade en fråga. Lika bra var det för McGonagall verkade ha blivit rejält uppretad under timmen och bläckhornet var sista droppen. Sorligt nog slapp ingen av dem läxor. Albus hade hoppats på att hon skulle ha för mycket i huvudet och "glömma" att ge dem läxor.
Det hade tyvärr en helt motsats vändning. Fyra pergament om hur Incarcifors-besvärjelsen fungerade, konsekvenser, fördom, nackdel och hur man återställer den. Om hon hade varit på bättre humör skulle hon nog inte sagt till dem att skriva tre pergament, men neeej hon var tvungen att ge dem fyra. Albus skulle väl knappas lyckas fylla  två pergament, jösses hur skulle han klara det.


När lektionen var slut sprang alla killar tillbaka till fönstret, för att stirra på när Lola sprang omkring. Dem jävlarna. Kunde dem inte lämna henne ifred eller? Okej Albus hade ingen som helst rätt att tänka så - efter som han gick fram till fönstren själv och stirra på Lola. Eller tanken  var att "stirrs" på henne, bara det att hon inte var där längre. Det ända som nu fanns i trädgården var en stor jordklump. Med breven svävande runt den klumpen.
Alla hade ju redan fattat att Lola var i den där klumpen men ingen brydde sig inte om att ens om att ta upp frågan om hur hon mådde. Dem flesta verkade besvikna att föreställningen var slut och Albus kände sig ganska äcklad av sina skolkamrater.

När klassrummet var tomt och bara Albus och Frank var kvar vågade sig Frank maka sig fram till Albus.
"Om man bara hade kunnat traskat ut, hade jag nog gjort det och frågat hur hon mår. Men jag tror att vi behöver fråga en lärare, och jag vågar inte fråga professor McGonagall.."
Albus suckade åt Franks feghet. Han vände sig bort mot McGonagall som stod och samlade ihop sina saker och muttra saker för sig själv.
"Öh, professor!"
"Ja, Potter?" hon lät otroligt irriterad och Albus.
"Får jag gå ut?"
Hon fnös. "Vad är det för fråga? Det är ingen diktatur här, även fast- ja det får du, kom tillbaka i tid till schemat bara."

När Albus passerade dem öppna dörrarna till trädgården ställde han sig frågan om McGonagall hatade stället lika mycket som han gjorde, om inte mer. Kvinnan var väl inte känd för att, men här, på Versailles var det som om någon osynlig dementor förföljde henne.

Det var inte svårt att hitta henne, en stor jordaktig boll som låg i trädgården var omöjlig att missa. Och han kände hjärtat sjunka när han inte skymta någon Rose där. Hon var ju inte du, hon måste ha märkt något. De flygande flygplanen var också där. Med deras nosar riktade mot Lolas "gömställe", som om dem var redo att attackera.
Försiktigt gick han fram till jordskorpan och knackad på, som man gör när man knackar på när man hälsar på någon.
"Jaaa?" hördes det inifrån.
"Lola, öh, vad gör du?"
"Försöker att låta bli att dö, du själv?" hon svarade på frågan som om det vore uppenbart.
"Är här och försöker hjälpa dig ut."
"Det är bara att sätta igång, jag klagar inte."
"Dem här breven vill dig något, uppenbarligen. Är det inte enklast om du typ öppnar dem och öh läser dem?"
Inget svar.
"Lola, släpp in mig,  jag känner mg iakttagen av alla dessa brev."
Inget svar.
Ett litet hål, precis så att han skulle få plats, bildades på skorpan och Albus slank snabbt in. När han precis kommit in med tån stängdes hålet igen. Det var nära att halva foten skulle blivit en del av väggen.
Det var ganska ljust där inne (vilket var helt jävla fantastiskt efter som det inte fanns någon väg för ljuset att komma in).
Lola satt mitt i "rummet" och Albus kände att han rodna när han såg på henne. Han tittade bort snabbt och insåg inte att hon, Lola, var källan till ljuset. Hela hon lyste som någon slags gul aura.
"Du lyser, Lola." fick han fram.
Inget svar.
Om hon nu ville att han skulle få komma in, varför vägrade hon att svara.
"Lola?" han såg på henne, och det lilla ljus hon utstråla såg man knappt hennes chokladbruna ögon. Man såg dem inte alls. Hon blundade.
Sov hon eller? Försiktigt sträckte han fram handen för att röra vid henne. Han tvekade.
Så fort han nuddade henne slog hon upp ögonen. Rummet blev ljusare och Albus såg nu två nya ljuskällor.
Lolas ögon lyste, starkt. Det var svårt att möta hennes blick. Inte för att Albus visste särskilt mycket om avatarer. Men att dem lyser i ett rum gjord av jord, i Frankrike på rena dårhuset kunde inte vara bra.

Albus Severus Potter bok 4Where stories live. Discover now