"Varför just jag?"

Kapitel 3 - nu då?

~Rachels perspektiv~

"Så vad gör vi nu?"frågade jag och torkade dom sista tårarna från kinderna.

"Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig," sa Wolter och tittade fundersamt ner i marken.

Alla tittade bekymrat in i elden.

Vad skulle jag göra?

Jag kan inte utsätta mina vänner för det här.

"Vad säger ni om att gå och bada?" sa Anna plötsligt.

Jag bara stirrade på henne som om hon blivit helt galen.

"Är...är du seriös?" stammade Mary fram, och jag lade märke till att alla dom andra också stirrar chockade på henne.

"Vi är ju i skogen!"

Vi alla blev chockade över Marys plötsliga lilla utbrott.

Och stirrade häpna på henne.

"Vad?", frågade hon förvirrat.

"Inget", sa vi i kör innan alla brast ut i skratt.

Efter några minuter när vi hade skrattat klart. Bestämde vi oss för att gå och lägga oss ingen.

Anna och Alexander tog första vakten medan jag Wolter och Mary gick och la oss i tältet.

Jag vaknade några timmar senare av att tältet öppnades.

Jag flög upp ur sovsäcken rädd för att det va vampyren som kommit tillbaka.

jag andades ut när jag såg att det bara var Wolter som var på väg ut.

Han tittade förvånat på mig.

"Vart ska du?" frågade jag.

"Jag ska ta nästa vakt" sa han.

"Oh...okej. Jag antar att jag tar nästa vaktar med dig". sa jag försiktigt.

"Det är lugnt, du kan sova vidare om du vill. Jag klarar mig" sa han. Och vände sig bort från mig.

"Nej jag vill göra dig sällskap", sa jag.

Han vände sig mot mig med ett förvånat uttryck i ansiktet. Jag log försiktigt mot honom.

"Du trodde väl inte att jag skulle börja undvika dig nu bara för att jag fått reda på att du är en varulv?" Sa jag och log större mot honom.

Han ansikte sprack upp i ett stort varmt leende. Han drog in mig i en stor varm kram.

"Jag var sår rädd att du skulle hata mig efter att du fått reda på vad jag va", sa han och kramade mig ännu hårdare. Jag kramade hårt tillbaka.

"Jag skulle aldrig kunna hata dig Wolter," sa jag och begravde ansiktet mot hans hals.

"Kom igen nu", sa jag efter en stund. "Vi måste ut och hålla vakt nu."

Han andades ut och nickade.

"Ja, du har rätt," sa han tungt innan han vände sig om och gick ut ur tältet.

Jag drog på mig mina kängor - som jag hade tagit av mig när jag skulle gå och lägga mig - och la ner ner mina två knivar i varsin känga.

Man vet ju aldrig när dom kan behövas. Det är ju bevisat nu.

____________

Förlåt, förlåt, förlåt! Jag vet att det här är jätte kort men jag kände att jag måste uppdatera nu efter så lång tid.

Hoppas ni inte hatar mig och/eller har slutat läsa.