Just Be Mine ♡ (Sve/Swe)

Kapitel 1

Kapitel 1 ~ Torsdagen den 25 September

Jag slutade en timme tidigare än vad jag brukade göra på den sista lektionen, bara för att packad ner det sista i min resväska, sedan lade jag in den i bilen.

"Vad kul att vi äntligen ska åka till Spanien!" sa min mamma med ett leende på läpparna."

"Ja, vad kul.." sa jag med en sarkastisk röst, sedan ringde min mobil, det var min bästa vän Emelie som ringde.

"Det är något allvarligt jag prata med dig om!" sa Emelie oroligt.

"Vad då? Vad har du gjort nu då..??" frågade jag.

"Lova att du inte blir sur nu, men igår kväll pratade jag med Mike på telefonen." svarade hon med en oro i rösten, antagligen för att hon trodde att jag skulle bli sur på henne på vad hon nu skulle säga.

"Ok, men varför? Han sårar ju dig bara?" frågade jag fundersamt.

"Ja, jag vet men han ringde mig igår kväll och efter typ två timmar när vi skulle lägga på hörde jag han sa att han avskydde mig." sa hon med en klump i halsen.

"Lyssna inte på honom, han är ett as som inte förtjänar dig. " sa jag allvarligt.

"Tack, du är veklingen min bästa vän" sa hon glatt. "Jag måste lägga på för jag ska övningsköra typ om en halvtimme, see you on Friday" sa hon och lade på.

Själv tyckte jag att det var skönt att hon lade på , jag var verkligen trött på hennes prat om Mike som hon har pratat non-stop om. Visst jag känner att jag kulle ha visat lite mer sympati när hon trodde att hon var med barn med honom, men när någon pratar om en viss människa i tio veckor sträck, drar det mig verkligen på nerverna. Visst det låter att jag är lite avundsjuk när alla mina vänner har en pojkvän medan jag inte har en...

∞∞∞∞

Jag vaknade av att mamma skakade på mig i flygplanet.

"Vi är framme! sa hon glatt."

"Vad kul" sa jag halv trött och försökte resa mig upp. Men jag märkte att det var alldeles försent att göra det nu, det bildades redan köer till utgångarna så jag fick vänta tills jag fick hämta min väska. Jag satt kvar på min plats till någon av köerna blev mindre, vilket skulle ta en evighet. Men när evighet väl tog slut tog min föräldrar en taxi som skulle köra oss till min brors lägenhet där vi skulle sova. När vi väl var framme stod Danny och en tjej utanför lägenheten.

"Danny, min stora pojke, gud vad jag har saknat dig!" sa mamma samtidigt när hon klev ut ur taxibilen och kramade om honom.

"Vem är tjejen..? frågade pappa retfullt.

"Jag har också saknat dig..." sa han glatt. "Jo, mamma, pappa det här är min flickvän Bianca, hon pluggar på samma universitet som jag."

"Men hej Bianca, vad kul att få träffa dig!" sa mamma. Men Bianca stod som ett frågetecken men försökte ändå le artigt.

"Ehh, mamma Bianca kan inte prata svenska... du måste antingen prata engelska eller spanska sa Danny.

"Oh my gud, I'm sooo sorry!" sa mamma och höll för munnen.

"It's okay... sa hon och log artigt.

"Jag tänker bära upp mina väskor och gå och lägga mig i en timme." sa jag och började dra med mig min resväska.

"Okej" sa Danny och gav mig hans nyckel. "Det är nummer 27 på tredje våningen."