Prolog

67 2 2
                                    

Detta är min första berättelse som jag skriver här på wattpad och jag hoppas att ni gillar den.


"Mamma, pappa, Anna", mina rop ekar genom den mörka skogen .
"Mamma, pappa, Anna!" Utmatad och förtvivlad sjunker jag ner på den fuktiga marken.
Sakta tårar rinner ner för mina kinder och det smakar blod i min mun.

Helt plötsligt hör jag fruktansvärda skrik, och springer dit.
"Anna" skriker jag när jag ser den rödhåriga figuren som ligger på marken. De sista metrarna springer jag som om allt händer i slow motion och bakom en slöja.

Samtidigt som jag kastar mig ner på marken bredvid Anna kommer en maskerad dödsätare ut bakom ett träd men det är inget jag märker, jag har bara ögon för min lillasyster som ligger blodig på marken. 
Jag märker dödsätaren först när min lillasyster börjar skaka och peka bakom mig. Jag vänder mig om och ser honom, han skrattar innan han pekar mot mig med sin trollstav och skriker "crucio!" Jag slungas upp i luften och känner en helt obeskrivlig smärta.
Jag skriker och skriker men dödsätaren släpper inte förtrollningen för det.
Först när det känns som att jag ska explodera så släpper dödsätaren den.

"Detta borde lära dina föräldrar att de inte ska tro att någon kan vinna eller göra motstånd mot den mäktigaste av alla trollkarlar, lord Voldemort!" Säger han och ser ner på mig. "De var lika patetiska som den där lilla Fenixorden de var med i!"
"Vart är de?" Frågar jag honom skrikandes.
"Döda" svarar han enkelt som om det vore det självklaraste som fanns.

Även fast jag inte har förstått att det hänt på riktigt så börjar jag skrika rätt upp i hans ansikte:
"Din falska, fega råtta, du är så feg så att du måste förstöra familjer och döda personer för att få ett litet skydd av Voldemort , men vet du vad han utnyttjar dig bara och kommer döda dig så Ha Ha!"
Sen fattar jag och börjar gråta, det känns som att en bit av mig är borta och aldrig kommer komma tillbaka. 

Dödsätaren är först helt tyst av förvåning, han är antagligen inte van vid att någon vågar säga emot honom, sen blir han rasande och höjer sin trollstav för att döda mig också.
"Avad..." längre kommer han inte för jag börjar helt plötsligt lysa och glöda.
Dödsätaren springer iväg och lämnar mig kvar med min halvt döda lillasyster...

Fenixordens dotterWhere stories live. Discover now